Leifs rapport från veteran-VM och Köning Ludwig Lauf

Leif Markfjärd gjorde bragdartade insatser på sin skidresa på kontinenten. Han är också en duktig skribent och delar med sig av upplevelserna.

Touren 2014

Jag och Jan-Olof Lövgren har varit iväg på en egen Tour, 5 lopp på 8 dagar, med oss hem har vi 5 medaljer. Förberedelserna kanske inte var de bästa under hösten eftersom jag inte kunnat springa ett löpsteg sen 25-manna och att vintern varit frånvarande. Men jag har åkt uppemot 100 mil skidor i Åsbo på mer eller mindre bra spår, vilken tur att vi har konstsnön. Dagarna före avresa var jag till Lalla och fick massage, vilken kan upplevas lite tuff men den gör nytta.

När vi ska checka in på Arlanda så blir det problem med skidorna. Personalen säger att skidorna är felbokade och inte kan tas med. Jag får ringa till Tyskland (Lufthansa) och försöka ta reda på vad som är fel, men det var inga fel utan personalen (SAS) på Arlanda hade ingen koll. En lite pulshöjning blev det. Veteran VM gick i Österrike i närheten av Kitzbül och Hochfilzen och König Ludwig Lauf i Garmisch-Partenkirchen.

Första tävlingsdagen (lördagen) var en avkortad distans från 30 till 15 km och banan var en 5 km slinga och tämligen platt med några få tvära backar. Jag fick stå längst bak i starten med 100 åkare framför, detta för att jag inte åkt liknande tävlingar på två år. Vädret var nära noll och det hade kommit snö på natten, så det var ett svårvallat före. Efter en del funderande så bestämde vi att vi åker utan fästvalla och bara stakar. När starten går så försöker jag dra mej ut till vänster och kör stenhårt för att få en bättre position, som tur var så var det en lång och bred startraka. Vid första kurvan ut på banan så låg jag omkring plats 15 och fortsatte att avancera så att jag vid 2-3 km var med i första klungan som då var ca 10 personer. Ut på andra varvet går jag upp i ledningen och drar ganska hårt, klungan spricker upp så att vi blir 3 kvar, när det var 1 km kvar till mål så kom det två tvära ”springbackar”, min taktik var att försöka rycka i första backen och se vad som händer. I backen blir det lite spårbyten innan jag kan mata på, jag stakar bara och märker mot slutet av backen att jag gått loss lite och då är det ”bara” att försöka hålla upp farten tillräckligt få att ingen kommer ikapp eller förbi och det lyckades. Att passera mållinjen som vinnare var grymt skönt och samtidigt lite overkligt. Hur f-n är det möjligt, det är knappt att jag tror det är verkligt. Efter någon timme är det Jan-Olofs tur, han gör också ett bra lopp och kommer in på plats 3. På kvällen blev det prisutdelning, att kliva högts upp på pallen och de spelar nationalsången var
en häftig upplevelse.

Andra tävlingsdagen (måndag) och det var 10 km på en väldigt kuperad bana och vädret var även då runt noll och det kommit snö. Vi valde att åka med fäste. Jag fick även nu stå längst bak i starten men den här gången var det bara 50 före. Vid starten så går jag även nu på vänsterkanten för att få bra position. När backarna börjar så märker jag direkt att jag inte hänger med riktigt och ligger kanske runt 15 efter 2 km, men när det blir en lättare del av bana så kan jag avancera upp till tätklungan som är ca 10 personer. Jag hänger med och när det är ca 2 km kvar och går lätt nerför tänker jag att jag måste avancera (är 6 av 7 i klungan) för att ha en möjlighet till att kämpa om medaljerna. Jag går ut (i ett spår som går långsammare) och försöker ta mej förbi, jag kommer nästan upp jämsides med ledaren, men kommer inte förbi, så det blev att backa tillbaks och ligger då 7 tappade en plats på rycket. När backarna kommer vid sista kilometern så lyckas jag ändå krångla mig fram till en 3 plats och bli bara 6 sekunder efter segraren. Även detta lopp känns otroligt bra, nu med två medaljer. Även Jan-Olof kommer in på 3 plats.

Tredje tävlingsdagen (onsdag) och det var stafett 4x5 km, två klassiska och två skejt. Denna bana är i princip samma som 5 km slingan första dagen, så nu åter ett lopp utan fästvalla. Jag kör startsträckan och hänger bra med i starten och efter ca 2 km går jag upp i täten och drar, ganska snart släpper de andra och jag kan åka solo hela vägen in i mål och växlar över 15 sekunder före tvåan, tyvärr så är mina lagkamrater inte lika snabba, vi kommer tillslut in på en 7 plats. Även Jan-Olof kör startsträckan och han växlar in som 4, även det laget tappar och blir 8 i mål.

Fjärde tävlingsdagen (torsdag) och det var 45 km (3x15 km) för mig och 30 km för Jan-Olof. Även denna dag var vädret runt noll (någon minus vid start och någon plus vid målgång). Den här gången står jag i led 2, starten går bra men även nu så märker jag att jag har svårt att hänga med i de första backarna, men även nu så kommer jag ikapp när det blir lite lättare. Vi blir 3st som håller ihop, men jag har tufft att hänga med, efter ca 27 km är det en riktigt brant och kurvig nedförsbacke, när den har passerats så kör jag omkull så det står härliga till. Tappar ca 20 sekunder på vurpan och har väldigt om i höger sida, men fast besluten på att försöka köra ikapp. Jag kör så mycket det går men trots det så tappar jag lite hela tiden. När det är ca 10 km kvar så börjar jag bli riktigt j-la trött, det är en tuff kamp mot ”trötter” som hela tiden viskar ”ge upp – ge upp”. Men av någon konstig anledning så lyckas jag hålla 3 platsen i mål, blev tillslut 3,18 efter segraren. Men det var sjukt skönt att pusta ut och är otroligt nöjd. Den här dagen hade även Jan-Olof det lite tyngre och kom i mål på plats 5.

Efter två dagers vila och förkylning som börjar bråka så var det dags för König Ludwig Lauf en avkortad variant på 46 km. Kvällen före var jag säker på att jag inte skulle starta, men kände mig lite bättre på tävlingsmorgonen så jag tänkte att jag kan starta och åka lugnt. Jag tog det lite lugnare i starten mot vad jag brukar göra och tycket att det flöt på ganska bra utan att jag behövde ta i. Mot slutet blev det lite mer körning och kryssande bland de som vi varade och i kom mål som 103. Det var betydligt bättre än vad min plan var och kanske väldigt dumt med tanke på en förkylning i kroppen.

Måndag och ”borta bra men hemma bäst”.

Framgångar kommer inte av sig själv utan de måste man förtjäna (träna sig till). Jag har sedan i somras varit ganska målmedveten i min träning med sikte på veteran VM. Att få lyckas och få nästan en överdriven bra utdelning på allt slit är grymt. Men medaljen har en baksida. Det är naturligtvis familjen som har blivit drabbad av min egoistiska inställning och åtskilliga träningstimmar. Utan Susannes överseende med detta, har det inte varit möjligt.