Lindas rapport från Berlin

Vår glada löpartjej från Fagersta Linda Eriksson rapporterar som vanligt målande från Berlin Marathon. Ta del av strapatserna.

Då är Berlin marathon 2013 till ända. Några intensiva dagar, MASSOR med folk.  Ett nytt världsrekord på strax över 2 timmar. 

 

En annan tog det lite lugnare, man vill ju ha valuta för pengarna :)

 

För första gången så funderade jag faktiskt på om jag skulle ta mig i mål. Jag har aldrig velat tänka i de termerna tidigare, även om det inte alltid sett så ljust ut. Men denna gång var jag minst sagt tveksam. 

Men envisheten gör ju att jag iaf måste testa, så även denna gång.

 

1,5 månad innan maran blev jag rejält förkyld. Låg däckad i nästan 2 veckor och mina tänka långpass gick om intet. 

2 veckor innan maran faller min elev, och det smäller till i min rygg. Smärtan blir värre och jag uppsöker till slut en kiropraktor. 

Att springa är inte att tänka på.

Jag försöker tänka positivt, både Sören och Anders påpekar att det jag har i benen.. det har jag. Ta det lugnt, stressa inte upp dig. 

Samma vecka som Berlin tar jag ett par korta pass för att känna efter hur det känns.

Sen kommer helgen då vi ska åka till Berlin. Jag äter fortfarande både voltaren och alvedon och känner mig allt annat än laddad för ett marathon.

Besviken över att åter åka iväg och känna känslan att inte ha kunnat ladda för uppgiften.

 

Jag hade ett mål. 

Målet var,  trots att jag kanske inte hade optimala förutsättningar, att slå ett PB. Målet var satt på 4:35:00. Vilket skulle innebära ett PB med 10 minuter.

 

Kl 08:45 gick starten för första "vågen". Jag startade i tredje vågen och fick vänta ytterligare en kvart eller något åt det hållet. 

Det kändes som det var fler folk denna gång. Det kändes trängre... jag la lite onödig energi på att sicksacka. Frågan är väl om man vinner eller förlorar på
det?! 

Ibland kände jag ändå att jag var tvungen.. man står  som fast.. löpsteget blir någon konstig blandning av gång/hopp.. stå stilla/jogga på stället. Jag har inte riktigt ro till det.. försökte hitta en glugg och tog mig framåt. Och så höll det på. 

Vissa bitar var riktigt lättsprungna och vissa bitar var trängre. 

Stämningen var dock fantastisk.

Vid 5-6 km fick jag ont i vristen (???). Den har ju varit ganska snäll sista tiden men nu värkte den värre än värst.. ryggen värkte den oxå och jag funderade vad jag gjorde för fel. Gör jag någon felbelastning för att kompensera ryggontet?

Jag sprang vidare.. Vid 8 km kom dock tanken; ska jag bryta?

Precis när tanken dyker upp hör jag en välbekant röst skrika "KOM IGEN LINDA, KOM IGEN! 

Det var Peter!

 

Jag linkade vidare med tanken, jag bröt inte förra året, då ska jag inte bryta nu heller!

 

Jag slet lite med mig själv och den negativa tankespiralen. Vid 20 km tänkte jag åter; ska jag bryta?

Då dök min goda vän Lindmarks ord upp;  Glöm inte att när det är som tyngst - det är då de svaga ger sig - och du fortsätter! 

Så jag fortsatte. Jag tog åter till knepet som jag använt mig av tidigare, spring till nästa matta. Det är 5 km. 5 kilometer är ingenting!

Och vid den mattan, tar jag nästa matta... och nästa matta. 

Vid 30 km fick jag ny kraft. Kände mig riktigt pigg i benen och en känsla av lätt löpning kom. Jag skrattade lite för mig själv. Jasså, det är dags att vakna nu!? Jag kanske borde satsa på ultralöpning iaf! 

 Jag visste att nu är det bara att köra på. Det är bara lite mer än milen kvar!

Tyvärr såg jag måltiden gå upp i rök.. jag insåg att jag inte skulle klara mitt uppsatta mål. I huvudet satte jag därför upp ett nytt mål. Jag måste in under 4:40. Jag försökte springa på. Jag gjorde mitt bästa för att klara tiden... 

Hade jag vetat hur nära jag var så hade jag kanske kunnat göra något bättre. Kortat ner drickat. Inte tuggat den sista äpplebiten. Ökat lite lite till på farten.  Med facit i hand är ju allt så enkelt. 

Jag sprang i mål på 4:40:27.

Jag måste ändå säga att jag är halvnöjd med den tiden.
Jag tog ett PB på maradistansen med 5 minuter. Alltid något! Inte mycket men... :)

Jag tog mig mål, mer än jag hade förväntat mig från start.

Jag förbättrade min Berlin tid från förra året med 29 minuter!  

Det positiva jag tar med mig från detta marathon är känslan efter 30 km. Då jag känner att jag har all kraft i världen och jag springer förbi mängder med löpare. 

Vissa kände jag igen, som tidigare under loppet sprungit om mig. När de andra började krokna .. det var då jag vaknade och kunde börja springa på riktigt! :) Den känslan var riktigt häftigt!

Att sedan se alla löpare som knappt tog sig nerför trapporna vid tunnelbanan, där jag med lätthet gick, fick mig att inse att jag nog ändå har den grundträning som benen behöver.

När andra är stela idag, har jag pigga fräscha ben. Ett kvitto på att min träning gett resultat.

Det måste jag ändå vara nöjd med! 

Ger en positiv tanke om framtidens löpning!

Det tar jag med mig från Berlin 2013. 

Tack alla som peppat mig! Det betyder mer än ni kan ana!!!

Linda Eriksson