Strålande i Rodhen - 2 AOK:segrar -nu med flera rapporter

Det blev ett fantastiskt resultat i Rodhenloppet på lördagkvällen. Två segrar, Julia Wanner och Tindra Jernström i D12 och Marina Johansson och Lalla Dickfors i Mix kort. Även Johan Wanner och Ola Jernström skötte sig med den äran i H17 medel.

På ingressbilden har vi Marina och Lalla under förberedelserna i torsdags.

Då man tar del av resultatlistan visar det sig att det tyvärr bara var två patruller med i D12, men segermarginalen var ändå två minuter.
I Marinas och Lallas klass var det stenhårt. 43 fullföljande patruller och de fyra första inom några få sekunder. Segermarginal 3 sekunder.
Vi hoppas få redogörelder av alla tre patrullerna med förklaringar och kommentarer bakom resultaten.

Under artikeln hittar ni Olas och Lallas intressanta och inspirerande betraktelser

Julia Wanner vann D12 tillsammans med.....


Tindra Jernström. Grattis tjejer!

Rapport från Ola Jernström
Bifogar en snygg GPS-trackad bom från Rodhen natt.

Vi kom norrifrån och skulle ha en näsa (typ höjdfot). Jag tyckte att jag hade bra koll men såg ingen kontroll där jag tyckte den skulle vara.

Fortsatte och kom ner på ett hygge. Där borde jag tagit reda på exakt var jag var - det fanns ett dike en bit österut. Men istället tvärvände vi och körde tillbaka "norrut". Irrade runt bland några kullar en stund. Hamnade sedan på hygget igen. Men den här gången kom vi österifrån till hyggeskanten som gick i nord-sydlig riktning.
Ok, då borde vi vara 250 m väster om kontrollen. Fast då ska det finnas en jakttorn vid skogskanten och det gjorde det inte... Hmmm. Äh, vi måste vara där ändå. Kör in i skogen över en liten höjd, ser en liten mosse, passerar en lång mosse upp på en höjd med en sten och två småmossar bredvid. Nu är det ingen tvekan om att vi är rätt.
40 meter till kontrollen. Kommer till näsan. Har vi inte varit här förut? Ingen kontroll. Letar en stund. Tänker fula ord. Vad ska vi hitta på? Men ok, här är det lite högre än runtomkring. Kan det vara den här punkthöjden? I så fall sitter kontrollen 30 meter österut.

Nejdå. Men har vi inte varit här förut? Vrider på huvudet. Var det inte något som blänkte till där borta? Går dit. Jodå, där sitter det en kontroll. Med vår kodsiffra. I en sänka! Kollar definitionen igen.

Kontroll 11, kodsiffra 79. Näsan NÖ delen. Kul. Femton minuter tidigare befann vi oss alltså på andra sidan trädet, fem meter från kontrollen.

Nåja, vi hade i alla fall tur med vädret.

 

Lallas rapport
Jaha då var det äntligen dags igen för årets race i kustlandets blaskiga terräng.

Årets race kändes som att man bara gick och längtade efter allhelgonahelgen. Men en kraftig bihålesmäll 2 veckor innan som aldrig ville släppa, ingen penicillin som tur var utan akupunktur fick skiten att vända.
Torsdagen innan helgen var jag tvungen att testa, helt slut och ont i pannan. Tyckte allt var skit. Men Marina poängterade klart å tydligt att antingen ställer du in i helgen eller så slutar du gnälla. Vilken effekt tror ni det hade….?

Sovmorgon till 10.00 lördagmorgon och en fika på stan var en fin uppladdning, för näsan var bättre…

Irriterad över trafiken ner till Gimo kändes som förr… när man var nervös innan viktiga race.

Väl framme och förberedelserna sattes igång. Förklaring av karta och dess utformning, olika revideringsår och ”sne karta”, lutande meridianer… kan man väl inte ha enligt henne. Vad säger man?

Sen kom nästa… Om jag (Marina) skulle bo här nere så skulle jag inte springa för OK Rohden!! Varför frågade jag. Jo för de har inga fina tävlingsdräkter….. Oj Oj Oj Fundera istället på hur du ska hänga med, detta år tänkte jag lite grinigt. För nu var JAG nervös.
Speakern talade om att det var ett mycket bra startfält i Mix kort klassen, där förra årets 5 första lag även detta år var med. Ola Hultin med partner, Lännevall med partner + några fler gjorde att mina förhoppningar att vinna sjönk snabbt. Förkyld! Stenig terräng med få stigar och en massa grönområden gjorde att mina förutfattade meningar över vad jag skulle få höra i skogen när jag skulle”peppa” Marina en aning….

Långt till start var perfekt 2.5 km. Första gången man joggade allihopa i samlad trupp till start.

Väl framme så försökte Marina tona ner min ”ovanliga”nervositet med fyndiga tips…

Ta det nu lugnt i starten, tänk först och främst på att du varit sjuk. Ger du mig kartan eller ska jag ta den själv ? m.m m.m.

Häng mä nu när tåget går, för det är trångt och det gäller att vi tar kommando direkt fick jag ur mig.

Starten går!!! Full fart över diket och upp på vägen, ser att vi ska följa vägen 500 meter, ropar MARINA är du mä?? Inte ett ljud! MARINA!! Inte ett ljud. FAAAN vad hände? Stannade lyste bakåt, men ingen Marina. Vände tillbaka. Då kommer hon. Det visade sig att hon kraschat direkt i diket, stort sår på knät!!!

Nu kör vi, kom igen, upp i front direkt. Fick ett vulgärt svar tillbaka men hon taggade i och vips var vi ikapp de första lagen. Känns det bra frågade jag!! Det hade då gått riktigt fort över ett stenbundet hygge. Det känns bra!! Vadå då?

Skitbra tänkte jag då är det inget problem resten heller. Då är det bara min trötthet som ska förträngas….

Efter 3 kontroller så var det 4 patruller som hade fått en lucka till de övriga och det var de som jag räknade upp tidigare

Tjejerna såg ut som att de skulle bli svåra att tas med mot slutet, starka i skogen, så det var bara att se till att peppa…

Bommade 5:e kontrollen. Vågade inte vika upp där jag kände att den skulle sitta utan följde snällt med. FAN tänkte jag när vi bommade. Ola Hultin och hans partner försvann. Före eller efter??

När det var ca 1 km kvar så bromsade jag in och viskade till Marina att det kommer bli spurt snart så tagga i.

Vad händer??? Jo när vi kom ut på elljusspåret ca 1 km kvar när jag ökade tempot för att testa de övriga så spurtade Marina förbi mig, trodde att vi var på väg till sista. Lännevall sa efter loppet att han blev förvånad över Marinas psykologiska tempospurt. Det lugnade ner sig och vi bommade 3:e sista och vips så möter vi Hultin. FAAN vi är nu 4:a. Nu kör vi!! Upp å kör, jag kommer ropade jag.

Marina bara tryckte på och sprang ifatt Lännevall. Tjejerna var efter mig så dessa hade jag kontroll på.

Till sista kontrollen gick det fort över ris och sten och stenmur, väl framme vid kontrollen var jag ca 20 meter efter. Marina ropade ska jag stämpla!!!??? Lännevall sa NEJ NEJ och jag skrek JO JO STÄMPLA.

Nu jävlar kör vi, 150 meter spurt. Släpp allt och spring ifrån mig nu skrek jag. MEN LALLA slog Marina i spurten denna gång och VI VANN.

Helt fantastiskt!! För vi trodde att Hultin var före men de hade missat näst sista, fel vägval visade sig eller så tog vi det bästa, rakt på i sämre terräng än stig runt som de tog.

Igår låg vi och gick igenom banan, och THOMAS NYBERG!!! Du har en uppgift på torsdag efter träningen, för då kommer Marina med några funderingar som bara du kan svara på…

Lalla

Marinas berättelse
Ja ha då var det dags för årets race…vet inte varför jag tycker att just den här tävlingen är så kul men så är det. I sporthallen surrade speakern en hel del om kartan om vad som var med och inte med, om sneda streck på kartan som egentligen skulle vara raka sa han, hyggen som var si och hyggen som var så, stenar hit och stenar dit, om blöta mossar (jag har då aldrig sett en torr mosse) bla bla bla. Guud varför göra det så omständigt.

Nervös vid starten då jag var orolig över Lallas hälsa, nervös för att han började dribbla om att jag vid start skulle ta upp min karta mellan hans ben, - va? hur då? varför då? Sen vände han sig om och sa -Sätt på lampan. Hmm visst ja, tänkte inte på det.
Pang starten gick, hej å hå, över diket, upp på vägen, tittar efter Lalla. Han är borta, men vart? sprang han höger ut på vägen? eller ut på kalhygget? då kom första smällen PANG rashäst nr 1 tog med mig ner i diket, upp på benen igen, aj det gjorde ont i benet, upp med blicken mot vägen för att söka efter Lalla då kom rashäst nr 2 PANG och smack ner i diket igen. Ännu ondare. Tänkte –nej nu skiter jag i det här om jag inte ens kommer ur startfållan.
Hur kunde det bli så här? Jo vissa (storhingstarna) skulle rätt över kalhygget och vi skulle direkt höger. Alla bara sprang huller om bladder. Hua. Vid det här laget var Lalla långt bort och då menar jag lååångt bort. Blir lite ledsen, det här som skulle bli roligt, börjar jogga för att konstatera att Lalla nog var borta för alltid och jag skulle aldrig hitta honom.
Men då som den starkaste stjärnan på himlen så ser jag en löpare i klungan som springer baklänges, en lampa, Lallas lampa. Oj en sån lycka. Det ömma benet började trumma på, lite gladare men fortfarande arg. Lalla sa nog något halvspydigt när vi kom ihop oss igen men av mitt spydiga svar så blev han varse mitt möte med rashästarna som skulle ut på grönbete och råkade ta med mig i diket.
Men nu kunde racet börja, mjölksyran som stått mig upp till näsvingarna började avta. Snabbt förstod jag att Lallas plan var att ta rygg på de längst fram i ledet. Tänkte ”ok är det så du vill ha det så kör vi”. Kartan?? jodå den hade jag i handen, helt i onödan, kollade inte en enda gång på den, kompassen i bakfickan och pinnen på fingret. De första kontrollerna var röriga mycket folk men efter typ så där tre kontroller så tror jag att vi var fyra patruller på led.
Nu hade vi kommit in i ett behagligt tempo, skönt. Lalla frågade om jag var trött. Här gäller det att svara klokt. Vid svar nej finns risk för tempoökning, svarar man ja så kanske vi skulle tappa placeringar. Jag kände mig pigg och Lalla nöjde sig även med att ligga bakom storhingsten (vem det nu var). Skönt. Detta år så var det faktiskt inga rop ute i skogen, inte som jag hörde i alla fall. Jag och Lalla hade bytt taktik, jag skulle ropa på honom. Funka finfint. Kontrollerna tog vi fint, lite små bommar å letande men de små stoppen passade mig bra. Någonstans mitt på banan så tänkte jag att antingen så ökar de andra tempo snart och då hänger vi på eller så trummar vi på så här och då blir det spurt vid mål. Lalla sa också efter halva racet - bit ihop nu och du kommer få användning av din spurt. Det tog jag som ett kommando direkt och började öka…men hallå vi hade kanske tre kontroller kvar då så jag fick snabbt infinna mig i ledet igen.
Det var stressande att inte veta hur långt det var kvar men vågade inte kika på kartan å riskera att tappa dem framför. Fick för mig en gång till att vi nog var nära spurten och ökade igen. Men näää en kontroll kvar. Shit nu började jag bli trött och stum av mina ”onödiga” tempoökningar. Men då ser jag upploppet. Då hade jag storhingsten framför mig och Lalla bakom och bakom honom de andra honorna. Kommer fram till bockarna där det satt enheter men visste inte om jag skulle stämpla, frågar Lalla -skall jag stämpla? Då svarar storhingsten som står vid enheterna -NEJ det tycker jag inte. Nähä tänkte jag, hör då Lalla -JAAA stämpla, men va f-n en säger NEJ och en JA. Men förstod snabbt att han sa nej eftersom han inväntade sin hona som kom bakom mig, shiiiit, tvärnit och backa tillbaka, stämpla samtidigt som den andra honan.
Men nu kan jag lova att inte bara ett horn i pannan kom fram utan det var ett pärlband av horn. Lalla peppar glatt på och jag tar i för Kung och fosterland och ja för hela Avesta OK.

PANG rätt in i målkaklet. FÖRST I MÅL ...Oj vad kul, Oj vad glad jag var, Oj vad trött jag var. Först i mål men också först till sjukvården, rensa såret och tejpa ihop. Sen fika och prisutdelning. Nöjd och belåten transporterades jag hem av den blåa JAS:en, landade sedan gott i soffan.

När är nästa tävling?? Och du Tomas vi tar ett litet snack sen. // Marina