Avesta OK:s Julkalender - Lucka 19 - AOK som mästerskapsarrangör

Vi presenterar en liten Julkalender i år. Blandade foton och text som kanske kan väcka minnen och ge inspiration inför jubileumsåret 2025.
Vi har kommit fram till Lucka 19. Här gör vi en återblick av Avesta OK som mästerskapsarrangör.

Vid SM-kavlen i Knallasbenning 1972 fick Stora Tuna IK som herrsegrare en visenthud att ta hem till klubbstugan i Sörbo. Här är det Hasse Nordström, Kenneth Hindsberg och den legendariske ledaren Arne Bergquist som baxar in priset i bilen.

Avesta OK har genom åren stått som arrangör för ett antal svenska mästerskap förutom DM-tävlingar. Jag skulle säga att vi har bra renommé som arrangör. Det kanske snart är dags igen...

Det började med en SM-kavle för damer som jag måste läsa på lite bättre om. Jag har inte ens koll på årtalet.....i får komplettera.

SM-kavlen 1972

1972 arrangerades SM-veckan i Dalarna. Jag tror det var första gången som det var en SM-vecka där allt var knutet till gemensamma tävlingar för alla klasser på tre separata dagar. Dag-SM första söndagen, Natt-SM i veckan och SM-kavlen på avslutningssöndagen. Lång-SM (numera ultralång) gick utanför veckan.
Rune Johansson var generalsekreterare för hela veckan och AOK stod som arrangör för kavlen.
Efter lite dividerande blev det ett tävlingscentrum i Knallasbenning vid Lettes. Året innan hade Motalametoden slagit igenom som gafflingsmetod och den användes nu i herrklassen som hade fyra sträckor. Herrjuniorerna och damerna körde enligt Vännäsmetoden eftersom man hade tre sträckor där.
Vi hade en måltribun som hade framställts och sponsrats av järnverket. Den var ett rejält bygge som hade klarat minst en stormnatt.

Lång-SM 1988

1988 var det dags för nästa stora SM-arrangemang. Lång-SM som oftast varit en hösttävling avgjordes i Olofsfors den 2 juli. Det laborerades friskt med den tävlingen då. Den hade oftast gått i en slinga, varvningar och liknande användes i princip aldrig tidigare.
Vårt arrangemang var upplagt så att man sprang två slingor med varvning. Man startade parvis på varsin slinga. En ganska lyckad variant.
Här var det Lennart Eriksson och Thomas Nyberg som var tävlingsledare och förberedelserna blev minst sagt dramatiska!
Då vi började förberedelserna var den tidigare flyktingförläggningen och senare "filialen" till Säters sjukhus nedlagd och vi fick klartecken att vara där. Sedan började det hända saker då en flyktingvåg var på väg.
Nya ägare som började restaurera och bygga om satte stopp för oss. Vi fick koppla in SOFT:s advokat Åke Söderman att hjälpa oss. Till slut efter många turer blev det klart att vi kunde vara där. Det fanns egentligen inga alternativa målplatser på kartan så vi var illa ute.
Tävlingen genomfördes kl 14 så vi hade en vanlig Avestapropaganda på förmiddagen. Detta gjorde att vi fick rejält med publik kvar på mästerskapet.
Det blev ett mycket lyckat arrangemang!

1970 och 1977 arrangerade vi skol-SM. 1970 var Tråbacken målplats medan Lillsjöbadet var central 1977.

Skidorienterings-SM med förhinder

Ulf Lundell brukar säga att även en inställd spelning är en spelning. Med det sättet att se på saken har vi arrangerat två skidorienterings-SM. 1990 och 1993, det ena var veteran-SM och det andra var hela SM-veckan tillsammans med Norbergs OK. Snöbrist gjorde att båda ställdes in.

Förutom dessa mästerskap har vi arrangerat ett antal DM-tävlingar.

Lucka 18 - Förberedelser för tävling

Lucka 18 ska berätta lite om hur förberedelser för tävling har förändrats.

Resultattavla från 60-talet. ÄPA är H16A. Förskrivna "pappetiketter" som stiftas på träbrickor med krokar och öglor för att kunna ändra ordningen på tavlan som ändrades under tävlingens gång. Någon skarpsynt "nörd" kanske t o m kan tala om vilken tävling det är.

För någon som är med om förberedelserna för en orienteringstävling idag och inte varit med så länge, är det omöjligt att förstå hur det gick till innan datorn kom in i bilden.

Jag har ganska bra koll på hur det gått till från mitten av 60-talet och framåt. Före den tiden är mina insikter ganska dåliga.

Mitten på 60-talet
Inbjudan skickades ut brevledes till klubbarna i distriktet och en del kringliggande. I Avesta OK sattes inbjudan in i en anmälningspärm som var med ute på tävlingar för ikryssning av anmälan. Det gick också att ringa 523 71, ett nummer som fastnade hos AOK:arna då. Det var Öhgrens som tog emot anmälningar.
Anmälningarna skickades in till arrangören en vecka innan tävlingen. Väl hos arrangören skrevs det startkort för alla deltagare där klassen också ifylldes. Så kom onsdagen. Vi i AOK samlades ofta i ett klassrum med skrivmaskiner på Domarhagsskolan. Där lottades det klassvis efter ett system som idag är inlagt i datorprogrammen. När lottningen var utförd skrevs det startlistor.
Parallellt med detta skrevs det namn, klubb och klass på resultatremsor på alla deltagare.
Då det var dags för tävling satt startlistan uppe vid tävlingscentralen. Ingen visste starttiden innan dess och inte heller vilka konkurrenter man hade.

Från ca 1970
Då banorna började ritas in eller tryckas av arrangörerna krävdes det anmälan två veckor innan för att hinna med detta. Det gjorde också att startlistan kunde skickas ut till klubbarna innan.
Vid samlingsplatsen för avfärd på morgonen flockades intresserade runt startlistepärmen för att få reda på sin starttid.

Mitten av 70-talet
Nu börjar datorn komma in i bilden. Stordator centralt handlade det om. Dalarna och Gotland blev provdistrikt. Ett stort orienteringsdistrikt och ett litet. Det blev ganska tungrott som det mesta var i datorns begynnelse och avbröts

Tidigt 80-tal
Det började hända saker på Gotland. En av två viktiga personer är Nils-Erik Åkesson härstammandes från By! Dataintresserad köpte ABC80 då den kom 1979. Funderade direkt på hur den skulle kunna börja användas inom orienteringen. Eftersom det på Gotland var i stort sett samma deltagare på alla tävlingar listade han namnen och fick en dem i en databas som sedan användes.
Det blev ringar på vattnet. Här i Avesta var det AOK:s ordförande och rektor på Domarhagssolan tillsammans med den mångkunnige läraren och tidiga datoranvändaren Björn Abrahamsson som började klura.

1985 och framåt
1985 tillsattes en arbetsgrupp på SOFT för att datorisera det administrativa inom orienteringen för hela landet. I den gruppen ingick Nils-Erik och även Göran Larsson, numera Sala OK, som då representerade Riksidrottsförbundet.

Mycket av det administrativa arbetet innan tävlingarna hade nu "försvunnit". Nu krävdes det en eller några datakunniga i funktionärsstaben.

Ett stort minus som jag ser med detta är att en del av gemenskapen försvunnit. Nu anmäler sig var och en individuellt, ingen anmälningspärm. Alla visste starttider innan så deg gemensamma avfärden var inte lika viktig längre.

Jag tycker att vi tillsammans måste verka för bättre rutiner för att få tillbaka en del av detta igen

Lucka 17 - Definitionen/Kontrollangivelsen

Dags för lucka 17 som handlar om definitionen/kontrollangivelsen. Här skedde en revolution 1973.

Tidig definition. Avestapropagandan 1944. Du fick rita i banan med hjälp av definitionen

Jag har inte riktigt koll på hur det var från allra första begynnelsen, men troligen såg definitionen ut som ovan. Då fick du bara angivelse för en kontroll i taget. Du fick nya beskrivningen då du funnit din kontroll.

Då historien kommit fram till någon gång på 50-talet fick du en definition lik den här under. Idag är starten markerad med en triangel. Här laborerades det på olika sätt. På den här definitionen är det med ett kryss. På en av mina första tävlingar i Fäbodloppet 1965 stod det: Start i cirkeln. Jag tittade mig omkring och såg ingen cirkel! Yngre pojkar och Yngre flickor är idag H14 och D14.

Så här såg det ut under lång tid. Problem uppstod mer och mer då orienteringen breddades i världen. Svenska är ju inte ett världsspråk.
På 10-mila fanns definitionen på svenska och finska. Vid O-Ringen fick utländska löpare ut definitioner innan tävlingen. Språken var svenska, finska, engelska och tyska.
Jag såg en gång när en japan som kunde engelska översatte till japanska tecken åt en kompis. Alla kan förstå att det här inte var optimalt!

Så här såg definitionen ut fram till en bit in på 70-talet

Definitionerna här nedan är hämtad från ett träningspaket till O-Ringen 1970. En bra beskrivning på problematiken. Så här pågick det år efter år, men det fanns en innovativ orienterare som jobbade med det. Kjell Larsson, på den tiden drivande i Främmestads IK och Öjetrampen har alltid stått i framkant av utveckling inom orienteringen.

Så här skriver Kjell om hur han kom på hur det skulle vara:

Jag hade läst om Pontus Carlssons miss vid NOM i Finland 1961 p g a lite felaktig översättning av kontrollangivelsen till svenska. 

Vid O-Ringen i Västergötland 1968 hörde jag på en etapp att en finlandssvensk hade fått en finsk angivelse och han var dålig på finska.

Efter detta började jag fundera på kontrollangivelse i tecken och jag fundera mycket utan att komma på något bra. Ritade olika alternativ, men det blev för komplicerat och jag ville ha något enkelt. 

När jag besökte VM i Tjeckoslovakien 1972, blev jag ordentligt medveten om vilket problem översättningen av angivelserna var. Efter det funderade jag ändå mer.

Så en lördag i maj 1973 knäppte det till i huvudet och det kändes solklart hur det skulle vara.

Jag nämnde inte min idé för någon, men vid en utbildning för banläggningsinstruktörer på Bosön några månader senare, tänkte jag presentera min idé. Då tyckte ledarna att det inte fanns tid till det.

Sedan dröjde det till våren 1974 då jag skickade en insändare om min idé till Skogssport och norska O-posten.

Sivar Nordström och norrmannen Kjell Staxrud, som båda satt i IOF:s tekniska kommitté tände på idén och då hände saker snabbt. Innan en komplett kontrollangivelse presenterades putsade de på mina förslag till tecken.  

1994 fick jag Bertil Nordenfelts stipedium nr 2 för min idé om kontrollangivelse i tecken.

Kjell Larsson

Under den här bilden finner du samma angivelse så som det blev och ser ut idag tack vare Kjell Larsson.

Upplagt för språkförbistring

Så här har det sett ut sedan 1974

Lucka 16 - Inritning av tävlingsbanan

I lucka 16 ska vi göra en tillbakablick på hur vi fått in tävlingsbanan på kartan.

Tävlingskartan till Avestapropagandan 1944. Starten i cirkeln och målet vid fyrkanten i Baggbo

Med hjälp av den här definitionen fick man rita i sin bana. Inte det lättaste

Hela tävlingskartan som alltså är ett särtryck ur generalstabskartan. Läs om Dålingen nere till höger!

60-talet

Då jag började orientera fick man tävlingskartan i anslutning till startplatsen. Vi yngre tog hjälp av någon rutinerad att reda ut var vi var och kanske t o m rita i starten i förväg, penna hade alla med sig. (blyerts i ett snöre med säkerhetsnål att fästa i tävlingsblusen).
Då man startade fick man gå fram till mallkartan för rätt klass och rita i snabbt och rätt. Idag låter det hela vanskligt, men kartorna var inte lika detaljrika på den tiden så det fungerade oftast. Ibland ritades det fel!

Tiden innan...

Epoken innan fick man ibland ha kartan med sig, det uppgavs i inbjudan vilken karta som gällde. Det var ju oftast generalstabskartan i skala 1:100 000 som fanns i handeln. Ibland hade arrangören ett särtryck som tillhandahölls.

Kontrolldefinitionen fick man innan start och sedan gällde det att rita i banan utifrån den. På kartan är starten förtryckt med cirkel och målet med fyrkant.

Från 1968-69 och framåt

Första tävlingen jag sprang då jag fick banan iritad/tryckt vid starten var DM vid Myggsjön 1968. Mycket detaljrik karta, så här hade det nog blivit många som fått problem annars.
1969 på O-Ringen i Dalarna var banorna tryckta och någon gång senare på hösten blev det i fortsättningen så att man fick banan tryckt eller iritad i förhand. På de större arrangemangen trycktes banan.
Iritningen av banorna krävde stor noggrannhet och tog mycket tid. Många flitiga händer inblandade.
Då AOK arrangerade skol-SM 1970 var det jag, Thomas, och Lennart Eriksson som gjorde hela jobbet. Vi rekognoscerade kartan till SM-kavlen 1972 och ritade i banor på regniga dagar. Kartorna skars ner till A4-format på tryckeri.
Precis innan tävlingen skulle största klassen skäras ner. Kartorna för största klassen, 323 deltagare lades i skärmaskinen. Det visade sig att någon tittat på en karta innan och lagt tillbaka den vriden 180 grader. När kniven skar gick snittet genom banorna på 322 av kartorna! Snabb omritning av samtliga!

Mulle

Tidigt 70-tal kom banpåtryckaren Mulle. En enkel genialisk uppfinning som förenklade och snabbade upp ritandet/tryckandet i alla klubbar. Den höll ända till det digitala gjorde sitt intag

Lucka 15 - Avestapropagandan 1953 - Tävling som gav eko

Lucka 15 ägnar vi åt Avestapropagandan 1953 som bjöd på en sensation som många uppskattade.

Kartan från Avestapropagandan 1953. En sensation när man gick från skala 1:100 000 till 1:20 000

Vid Avestapropagandan 1953 i Bjurfors presenterade man en karta som slog ner lite som en bomb. I ett huj gick man från den vanliga generalstabskartan i skala 1:100 000 till en karta i 1:20 000 med skogskartan över Bjurfors kronopark som grund. Sven Jerdén var mannen bakom kartan.
Kartan vann mångas gillande, men man kan förstå att de som var bra på att slugga fram med kompassen var lite mer skeptiska. Här blev det plötsligt kartläsning av ett helt annat slag än annars.

Kjell Larsson, en av de allra kunnigaste vi har angående orienteringskartans utveckling, har hjälpt mig med urklipp ur tidningen "I Skog och mark". Den tidningen tog vid där den avsomnade Skogssport lagts ned (den återuppstod sedan). Kjell Larsson återkommer vi till i en annan lucka...

Den första texten är skriven av signaturen "Våge" och bakom den döljer sig Einar Wåhlberg.

Delar av seniorbanan med definitioner

Lucka 14 - Klädsel, inte alltid blåvitt

Nu är det dags att prata lite om klubbklädsel genom åren. Det blir mest mina egna minnen (Thomas).

En lägerbild från ca 1990. Många ungdomar och alla klädda i tävlingsblusen

Jag tror att historien är ungefär så här. Innan 1960 fanns nog ingen enhetlig tävlingsklädsel i klubben. Det nya styret med Lasse Sivars i spetsen tog fram en hypermodern tävlingsblus i flera färger, bl a rött och blått. Det var nog starten på en brokig klädresa.

Jag började som skrivits tidigare att orientera 1965. Det var ungefär då som nylonet slog igenom. Då sprang vi i en helsvart nylonblus som "självklart hade bröstficka". Lennart Eriksson, min kompis som började samtidigt, hade föregångaren. Svart fotbollströja med gul krage. Kortbyxor hade vi då av varjehanda kulör.
Året efter då återfall på gulsoten satte stopp för kortbyxor sprang vi i helsvart både upptill och nedtill. Så var det några år.
En viktig detalj i klädseln på 60-talet var cykelmössan!
Kring 1970 blev det vit nylontröja och blå byxor. Några år in på 70-talet kom T-shirts på bred front och slog undan nylonblusarna.

Det var "anarki" det sprangs i T-shirts av varjehanda färg och modell, men vi tog även fram klubb T-shirts. Även landslaget sprang i bomulls T-shirts då.
Någon gång i slutet av 70-talet kom nylonet tillbaka, Trimtex och Kämpela var stora.
Då sprang AOK i blå blusar med vitt ok och ofta blåa byxor med vitt revär.

Kring 1984-85 var det dags för en ny design. Vi hade antagligen någon typ av idétävling om designen. ^Åsa Bobergs idé blev det som gällde och de är de kläderna som syns på bilden. Den blev en sådan succé att den levt vidare ända tills för bara några år sedan.
För längesedan "skrotade" vi tanken på enhetlig färg på byxorna eftersom det springs både i nylon och tights.

Sedan många år är Bagheera leverantör och nu är de olika färgfälten "tryckta" tidigare var det kombination av olika tyger som syddes ihop.

Överdragskläder då?
Från min början så var det poplinoveraller som gällde. Blå jacka och svarta byxor. Konstmaterialen hade ännu inte kommit så långt.

På 70-talet hade vi blå Terinitoveraller. Högklassigt och tåligt material!
På den tiden var det också mycket populärt med klubbväskor. Overallen och väskan hade ett nummer. Ditt nummer!

Kring 1980 skaffade vi en klubbjacka, blå med lite vita inslag.

'1988 var det dags för en goretexjacka som gick lite i blålila. Den var också av kavlitet som höll länge.

Lucka 13 - O-Ringen (5-dagars)

Dags för lucka 13 där vi tittar tillbaka på O-Ringen (5-dagars).

Långbord med etappsegerkransar vid O-Ringen 1973 i Rättvik. Runt bordet har vi vinnarna Lasse Sivars, Roger Watter och Monica Rudh (Rickmo), dessutom Anders Åkesson och Herbert Nyström. Till vänster skymtas Eero Häkkinen, Sven-Åke Lindberg och Örjan Bengs

Premiären för O-Ringen, eller 5-dagars som det hette från början, var 1965. En idé av Peo Bengtsson och Sivar Nordström från början främst för eliten under sommaren. Första året var det 156 deltagare. Den arrangerades främst i Skåne, men inledningsetappen gick i Danmark.

Genombrottsåret kan man säga var 1967 i Motala då det redan var över 1700 deltagare

I fortsättningen blir det mest egna fragment från mina (Thomas Nyberg) år från 1968 till 2002 i en rak följd.

1968 i Borås hade tävlingen vuxit till över 3000 deltagare. En riktig centralort på campingen. Nästan uteslutande tält, men en och annan husvagn. Ännu räknades tiderna manuellt så jag minns att kvällarna blev sena innan resultaten kom.

Året efter var det dags för Dalarna att debutera som arrangörer. Rommehedslägret var centralort. I Borås var familjen Nyberg enda AOK:are på campingen, men i Dalarna var det några flera. Nu hade datorerna gjort sitt intrång och det behövdes för deltagarantalet hade ökat markant 5400. Den första etappen arrangerades i Hedemora med samma målplats som 30 år senare, vid Brunnsjöns södra strand.
En nyhet detta år var att tävlingsbanan var tryckt på kartan, innan dess fick man rita i själv på tid.

1971 var sörmländska Malmköping centralort. Efteråt har jag förstått att vädret var ganska miserabelt, men jag vann yngre juniorklassen och då tänkte man inte på vädret.
Första etappen i Södertälje visade sig bli näst intill en katastrof. Deltagarantalet var 8600 och bilkaravanerna som lotsades på olika väger till tävlingen dirigerades av poliser och bilar som inte hörde till tävlingen släpptes fram när det behövdes. Det gjorde att det blev utdraget och många fick överge bilar på slutet och springa till tävlingscentrum för att hinna, alla hann inte heller.
Dagen efter hade karavanerna förtur i alla korsningar och problemet var "tillfälligt" löst.

1973 var tävlingen tillbaka i Dalarna. Rättvik var centralort och deltagandet passerade 10 000!

Från 1978 och långt framåt var det fler än 15 000 deltagare och större krav ställdes på logistiken. Något år i slutet av 70-talet infördes bussning till etapperna. Det var utfartsförbud med bil från centralorten på förmiddagarna. Det gjorde det hela mycket smidigare. Det var busskolonner om ca 5 bussar var tionde minut.

1982 i Luleå var ett märkesår på åtminstone två sätt. Eftersom vägnätet i Norrland var begränsat så infördes det klubblottning vilket innebar att deltagarna från klubben hade snarlika starttider på etapperna. Detta för att få bättre spridning på resandet. Tidigare kunde någon i familjen start kl 9, någon kl 11 och någon kl 13. Det gjorde att man kanske åkte tillsammans ändå så det blev långa dagar. En extra positiv sak med detta var att det inte blev så trångt vid målet eftersom två klubbar kunde sitta på samma plats under dagen.
Den andra stora nyheten var att man hade vattentoaletter på centralorten. Platsen var färdigplanerad för byggnation så VA-nätet fanns redan på plats. Toaletter konstruerades så att vattnet i tvättkranarna leddes till ett grovt plaströr där toalettsitsar var monterade på rad. Detta gjorde att det ständigt "spolades". Snillrikt!

Det här svällde ut. Det måste bli en fortsättning!

Lucka 12- Priser på tävlingar

I lucka 12 är det dags att prata lite om hur priserna inom orienteringen har genomgått förändring.

Prisbordet på Avestapropagandan i Erik Matsbo 1973. Dignande minst sagt! Bakom bordet skymtar Lennart Eriksson

Priserna på orienteringstävlingar har genomgått stor utveckling under den tiden jag orienterat. Förr "tiggdes" det priser ute på företag och affärer. Det tillverkades också priser i föreningarna. Det var priser i alla klasser. Idag är priserna nästan försvunna...

Om man var ungdom på tävlingar på 60-talet handlade det mycket om pokaler av olika slag. De populäraste var de man kunde få på gästriketävlingar. Pix- och Läkerolpokalen fyllda med tablettaskar lockade. Vaser, "medaljonger" och mycket annat kunde finnas. Vid Kvarnsvedsträffen hösten 1967 minns jag särskilt att den populära singeln "Somebody´s taken Maria away" med Tom & Mick och Maniacs fanns bland priserna i YP (dagens H14).
I elitklasserna var det vanligt med priser från sportaffärerna. Cyklar och skor var vanligt.
Då var det många priser och priser i alla klasser även B-klasserna (dagens motionsklasser). Då AOK var först med att ta bort priserna i vuxna B-klasser knorrades det i leden.

Så småningom utvecklades och avvecklades priserna. Presentkort började bli populära och det kunde t ex vara presentkort till de tre bästa i vuxenklasser.
På ungdomssidan har det inte hänt lika mycket. Idag är det oftast bara priser i ungdomsklasserna och elitklasserna. Ingen knorrar!

Det finns många minnen knutna till prisutdelningar som ibland drog ut enormt på tiden. Människor hade inte lika bråttom förr.

Jag minns att vi i AOK hade som mål att ha hela prisutdelningen kl 14 när första start var 10. Pristagarna var i stort sett kvar och väntade tålmodigt. Det gjorde så klart att det blev en bra gemenskap vid tävlingarna något som idag "stressas" på.

Lucka 11 - Avestapropagandan

Dags för Lucka 11. Avestapropagandan är namnet på Avesta OK:s nationella tävling. Den har en mycket lång historik. Varför heter den som den gör?

Målplatsen på Avestapropagandan 2019 på Storägan vid Olofsfors

Avestapropagandan har arrangerats sedan 1939 och har sedan dess varit namnet på vår nationella tävling som har en mycket anrik historia. Redan från början har jag förstått att tävlingen hade rejäl status inom sporten. Redan på 40-talet var det inslag av utländska elitlöpare.
Enligt obekräftade uppgifter kan Avestapropagandan 1948 varit den första tävlingen med 1000 deltagare och kanske också den första med speaker! Den legendariske SO Jansson från Orsa.

Från starten fram t o m 1974 arrangerades Avcestapropagandan i slutet eller början av maj. Speciellt under Karnevalsloppstiden gick vi över till att arrangera i augusti.

Första gången jag reagerade lite på namnet var under en resa 1981 i USA och bland amerikanska orienterare. Vi hade med oss diverse material dit, bl a en resultatllista från Avestapropagandan. De undrade varför den hette som den gjorde eftersom ordet propaganda var liktydigt med kommunism i USA, alltså rött skynke för dem. Där hade ordet förlorat all den positivitet det tidigare haft.

I går var Jyrki Pitkälä intresserad om varför tävlingen heter som den gör. Naturligtvis hade ordet en mycket positiv klang då man arrangerade första tävlingen 1939. Idag vet jag en tävling till med samma typ av namn "Tyrpropagandan" i Karlstad.

1939 var alltså premiäråret och då arrangerades tävlingen i Dunderbo mellan Avesta och Norberg. Då var det 245 deltagare med. Då hette klubben Avesta IF (AOK bildades 1950 genom "utbrytning" ur flersektionsföreningen AIF). Medarrangör var Avesta Posten, fram till i början av 50-talet fanns både Avesta Posten och Avesta Tidning. Jag tror att en av anledningarna att man ofta hade tidningar med som arrangörer var att man fick "tillgång" till tryckt material då kopieringsmaskiner var en "bristvara".
Tävlingsledare var nestorn Bertil Hedberg, han var dessutom banläggare de första åren. Han var tävlingsledare för de 19 första propagandorna!

Tävlingarna gick i en följd från 1939-49 sedan har det varit olika "glapp", ibland p g a andra arrangemang och någon gång av andra skäl.
Mycket imponerande att man lyckades arrangera under hela världskriget trots ransoneringar och andra problem.

1953 var ett märkesår. Då arrangerades propagandan i Bjurfors på en karta i skala 1:20 000 med Bjurfors revirs skogskarta som grund. Den kartan var lite sensation. Innan dess var det generalstabens karta 1:100 000 som hade gällt (möjligen med något undantag).
Man förstår att den nya typen av karta slog ner lite som en bomb.
Kjell Larsson, en legend inom karta och kartutveckling, och Pelle Elfström tidigare redaktör för tidningen Skogssport skriver en bok om orienteringskartans utveckling. Där kommer vår 53:a att vara med.

1955 hade vi en ny karta i Olofsfors och 1960 då målet var på Avestavallen. Båda dessa också med grunden från skogskartan.

1960 tog det "nya" AOK vid med Lasse Sivars som ny ordförande och även som tävlingsledare.

1965 arrangerades Avestapropagandan vid Långbrosveden mellan Norberg och Hedemora. Den är mycket speciell för mig då jag som nybörjare det året fick komma med i funktionärsstaben. Det har alltid känts som en ära att få vara med att arrangera och göra det så bra som möjligt för de tillresande.
Den gången fick jag "jobba" med resultatupphängning.
En speciell sak på den tävlingen är att Plex Pettersson och Gösta Olander, legendaren från Vålådalen var på resa med TV-team. Man gjorde ett reportage som gick på TV-sporten på kvällen. En tidigt startande Bertil Norman intervjuades som segrare (bilden från igår). Då teamet åkt iväg hände det saker. Bertil rasade ner till åttonde och klubbkompisen Sven Gustavsson vann!

Den tävlingen gick på 50 000 delen, AOK-kortet som tagits fram till DM 1961. Vår första kurvkarta.

Efter den tävlingen blev det ett glapp p g a framställning av egenritad karta i skala 1:25 000. Den premiäranvändes på DM-kavlen vid Tråbacken 1968.

1969 gick Avestapropagandan i Bjurfors. Speciellt minne därifrån var att i damklassen var en kontroll överkryssad eftersom det låg så mycket snö där att den inte gick att använda.

1973 i Erik-Matsbo arrangerade vi den tuffaste propagandan som jag minns. Kallt regn och traktorer som fick dra bort mååånga bilar från parkeringen.

En 90-talstävling vid Långgruvan blev minnesvärd för att det blev stora problem med kartorna. Ett offsetpapper består av en "pappersmassa" och ett lager krita för att få det blankt och vitt. I tillverkningen av pappret blev det något fel så att kritlagret släppte. På kritlagret var hela trycket. Det gjorde att trycket vid väta blev små millimeterstora pusselbitar i kartfodralet. De med torra kartor klarade sig bra.

Så småningom blev det vanligare att det arrangerades dubbeltävling lördag och söndag.

Hoppas läsare vill dela med sig om minnen av Avestapropagandor!

Lucka 10 - Klädseln genom åren

Vi har kommit fram till Lucka 10. Här ska vi skriva lite om hur klädseln utvecklats inom orienteringen.

Det här fotot säger inte så mycket om klädseln men ett bra tidsdokument. Sven Plex Peterson intervjuar Bertil Norman vid Avestapropagandan vid Långbrosveden 1965. Bertil hade helt säkert kortbyxor.

Klädseln inom orientering har växlat genom åren. Från allra första början påbjöds det kängor, byxor och kavaj. Jag tror inte anledningen var att man skulle se verkligt gentlemannamässig ut. Det var mera för rättvisans skull. Det skulle vara kläder som alla hade.

Jag har lite dålig koll på det som hände innan jag började på 60-talet, men det handlade om kortbyxor oberoende på väder. De material som fanns i kläder då gjorde att blöta byxor blev tunga. Bertil Norman berättade för mig om ett "skar-SM". Det var djup snö och hård skara så benen på löparna var blodiga från knät och nedåt. Alltså snö- och skardjupet.

Konstmaterial gjorde intåg med kläder som släppte ifrån sig vatten och alltså inte blev tunga.

I början av 60-talet grasserade gulsoten bland orienterarna vilket gjorde att vårsäsongen 1962 ställdes in.
Då jag började orientera våren 1965 fick man springa med kortbyxor, men gulsoten kom tillbaka och från och med 1966 är det långbyxor som gällt. Fram till sommaren 1971 var det också krav på långärmat.

På 60-talet och början av 70-talet sprang i stort sett alla i nylon både upptill och nedtill, men i mitten av 70-talet blev det mycket populärt med T-shirts i bomull. T o m landslagströjorna var T-shirts då. Sedan kom nylonet tillbaka igen och så har det i stort sett varit sedan dess.

På sprinttävlingar i parker är det tillåtet med kortbyxor nu och det sprider sig. I Finland t ex är det nu tillåtet med kortbyxor igen.

Modet växlar.

Lucka 9 - Så har vi stämplat

I lucka 9 är det dags att se över hur det har stämplats vid kontrollerna genom åren. Det har också funnits fuskare!

SI slog igenom vid O-ringen 1999 och är fortfarande aktuellt

Stämplingen vid kontrollerna har naturligtvis sett olika ut under åren. Hur det var i den absoluta begynnelsen har jag inte riktigt koll på, men tror att det var en kontrollant som signerade startkortet vid kontrollen. På den tiden fanns det också bara en tävlingsklass och man hade ofta inte mer än tre kontroller på banan.
Lite senare gick man över till att kontrollanten hade en färgstämpel med stämpeldyna och utförde processen.

Någon gång kring 60-talets begynnelse användes färgstämplar av "evighetstyp", med infärgning som höll uppemot 1000 stämplingar. Stämpeln satt på en liten trästav som hängde i ett snöre vid skärmen. Stämplarna fanns med olika bokstavssymboler och också några olika färger. Alla kan förstå att stämplarna var i princip omöjliga att tyda vid dåligt väder. Det hände säkert att det utnyttjades och att "slarviga" stämplingar ordnades till med lite "snurr" på stämpeln.

Under den här epoken hände också, det för mig första kända fallet av livstids avstängning för fusk. En orienterare hade med sig en påse med stämplar av olika färg och kunde på det sättet "hoppa över" någon kontroll för att se till att komma in och stämpla samtidigt som någon vid nästa kontroll. Kolla över axeln vilken färg det var på föregående stämpel. Plocka upp en av samma färg från påsen och "vrida till" en otydlig stämpel och köra vidare. Misstankar uppstod eftersom man kanske började se något på beteendet i skogen och att han kanske synts på "underliga" platser i skogen. Det sägs att han anade oråd och smet iväg tidigt från en tävling och glömde stämpelpåsen. Avstängd på livstid!
Det hör till saken att denne orienterare var lumparkompis med min pappa som har berättat om denne man att han kittlades av tanken att leva farligt.
Då man hade nattorientering i det militära ordnade han, som var den ende som kunde orientera, taxi att ta sig fram med.
När logementet skulle visiteras för eventuell tidigare hemgång för hela gänget och alla kämpade och piskade halmmadrasserna och städade fanns inte den aktuelle på plats. När det var nära visitation kom han och undrade: - Vad håller ni på med grabbar? Han tog sin madrass och gick ut på gården och drog den i det daggvåta gräset. Hans madrass var den enda som inte dammade och blev godkänd!
Jag och pappa har träffat honom efter avstängningen. Han sprang orientering igen. Om avstängningen upphävts eller inte vet jag inte.

På andra halvan av 60-talet experimenterades det med stiftstämplar av olika slag. Den första typen jag såg kan man säga var en sorts kopia av färgstämpeln.
Det var en plaststav ca 10 cm lång med nålar i änden som bildade en bokstav. Man stämplade genom att trycka den mot en platta med ett gummimaterial av samma typ som den senare stiftklämman.
Stämplingen underlättades av att nu hade plastfickan kommit och man kunde stämpla genom plasten. Tidigare hade man ett kartfodral av hårdplast.
Vid t ex Kåres tävling 1967 användes dessa stämplar i elitklasserna. Första gången jag träffade på det var Älgdrevet 1967. Inte konstigt att det var just Älgdrevet. Den tävlingen i Fredriksberg låg alltid i framkant på utvecklingen.

Folke Björkman har berättat om någon sorts "konduktörtång" som användes på Natt-SM något år innan detta.
I Norge användes s k Klippetang åtminstone när vi tävlade där 1969. Jag har träffat på det också senare i Norge.

1968 vid Västerås OK:s vårtävling var första gången jag stämplade med stiftklämman. Jag är ganska säker på att den då också hängde i ett snöre på skärmen. Den var dessutom lite bredare och mer "hårdstämplad" än senare lite smäckrare. Det gjorde så klart att det krävdes lite handkraft. Snart sattes den på en stämpelbräda så det blev lättare. Nu blev det lättare att kolla stämplarna.

Det fuskades även under denna epok eftersom man kunde ta kontroller i fel ordning på "korsbanor". Orientering bygger ju annars på fair play, så oftast gick det nog rätt till.

En kuriositet här handlar om Avesta OK och Hälsingekavlen 1969. Anders Johansson, som förresten fyllde 80 år i går, var ute på sista sträckan och i ledningen. Det visade sig att han aldrig rapporterades vid radiokontrollen, men först i mål kom han. Man hade en kontroll precis i närheten av radiokontrollen och den hade samma stämpelkod! AOK vann och historien är preskriberad!

Man har hört historier med skolelever som använt nål och kopierat kompisar, men inte i tävlingssammanhang.

Stiftstämpeln fick lång livslängd. Tidigt 90-tal började det hända saker. Elektroniskt stämpelsystem vandrade in från Norge. Regnly hette det från början och så småningom Emit. Göran Larsson från början i OK Hedströmmen och på den här tiden i Norbergs OK har en viktig person i sammanhanget. Jag tror Norberg var först i landet att arrangera med Regnly. Det fanns så klart problem i början. På Norbergs hösttävling ett år började det bra och resultaten kom upp påtavlan som de skulle, men plötsligt tog det stopp.
Det sades att någon drog ur en kontakt för att byta ut mot våffeljärnssladden! Alla brickor fick samlas in och resultaten kom någon gång i veckan efter.

1995 började systemet användas internationellt.

1999 blev ett nytt märkesår. Sportident satsade hårt på O-ringen och lyckades med stark support åt arrangörerna. Deltagarna hyrde SI-pinnarna under tävlingen och fick sedan köpa loss dem efteråt. Många sådana pinnar används fortfarande 25 år efteråt.
SI:s genombrott och en del Regnly/Emit-problem gjorde att SI nästan helt tog över marknaden i Sverige.
Dödsstöten för Emit blev 10-mila i Surahammar 2002 (10-mila hade en lång upphandling av Emit) där någon riktig resultatlista aldrig kunde redovisas.

2000 på O-ringen i Hallsberg hände den nästa livstidsavstängningen. På fjärde etappen kom en av topplöparna i en äldreklass till klagomuren och berättade att en kontroll var "bortriven". Han hoppades därmed att klassen skulle strykas. Senare hittades skärm och SI-enhet i ett buskjage. Den siste som stämplat vid den var den aktuelle löparen. Han visste troligen inte att enheten samlade uppgifter utan bara lämnade ifrån sig information.

I stora sammanhang pratas det nu mer och mer om touch free, men jag tycker man kan skynda långsamt med det. Orienteringen har mycket viktigare saker att ta hand om!

Lucka 8 - Orienteringsskorna

I lucka 8 ska vi prata lite om orienteringsskon. Kompassrosen minns vi som varit med ett tag. Många olika märken och modeller har florerat genom åren.

Ett par riktigt tidiga orienteringsskor från länsmuseet i Gävleborg

Orienteringsskor är nog bland de svåraste skor som finns att framställa. De ska vara lätta, slittåliga på både över- och undersida. Dessutom ska de ha bra grepp mot olika underlag. Ett sista krav är så klart att de inte ska kosta hur mycket som helst. Hur det än är tillverkas ju inte orienteringsskor i oändliga serier.

Då jag började orientera, som jag skrivit tidigare -65, vill jag minnas att vi grabbar sprang i vad vi kallade tennisskor. De som varit med ett tag hade Ber-No skor (Bertil Norman) eller norska Viking. Ber-No skon var en sko med översida i något skinnmaterial medan Viking var en gummisko.

Anders Morelius, stjärnorienterarefrån Stora Skedvi hade problem med sina fötter och sprang i de vanliga äldre "vanliga" blå gymnastikskor. Han lämnade dem till skomakaren i Säter för att vulka fast gummiribbor under sulorna för att få bättre grepp.

1966 kom Kompassrosenskon och nästan slog ner som en bomb. Grön med en innersula av papp och svarta gummidobbar. Jag vill minnas att dom kostade 34 kronor från start.
Ungefär samtidigt kom finska Nokia med en gummisko som jag har för mig kostade 23 kronor. Den skon hade en stor marknad genom åren eftersom den användes frekvent i vårfotboll på grus.

Efter något år utvecklades Kompasasrosen med kilklack också (från början var den helt platt.

Kompassrosenskorna var så populära så vi i AOK hade t o m ett eget lager av skor som såldes internt i klubben.

Åren gick. Flera modeller kom. Y-skon från Yngve Ek, Hunt kom med en sko med stövelsula och en typ av dobbar som gjorde att de var populära i lite mindre stenbunden terräng. Nokia kom med en väldigt lätt och tunn sko som kallades "Nokia papp". Anders Gärderud fanns med som affischnamn på en sko som hette XZ.

'På senare delen av 70-talet kom en mycket populär svensk sko, SM-skon. Den såldes i stora mängder, men ett stort problem med dom var att sulmaterialet i något konstmaterial som inte var av bästa slag. Dobbarna bröts av!

På en DM-kavle i Rembo minns jag att Gåvert Wååg fick ta emot flera reklamationer än vad det såldes skor.

Ett tag var det populärt med spikskor, men dels blev det stora markskador på typ rötter och dels påfrestades hälsenor av dem.

Numera är nog det vanligaste skor med metalldobbar

Lucka 7 - Massol/Trafuril

I lucka 7 ska vi snacka om något som dagens yngre och nya orienterare inte har en aning om, Massol/Trafuril. Var man med på 60-talet får man en minnesdoft i näsan bara av att höra orden.

En ganska modern Massolflaska, men loggan är densamma som tidigare

Jag började orientera 1965 och jag har inga direkta minnen av detta fenomen från allra första början, men inte långt efter. Då man kom till speciellt en vårtävling låg det en angenäm doft av liniment över hela målområdet. Benen smordes in av Trafuril och Massol. Trafuril var en apoteksvara medamn Massol kunde köpas på Gustav Karlsson sport på Myrgatan (där Smedh har sålt mopeder och motorcyklar under lång tid).

Det var de rutinerade orienterarna, våra idoler, som smorde in benen med endera medlet för att hålla värmen bättre. Vi unga var inte sena att ta efter. Jag vill minnas att trafurilflaskan kostade ca 5 kr. Bosse Bergström, en av oss yngre, skaffade en massolburk där linimentet var i form av gel. Han blev någon sorts sponsor för oss andra för smörja in oss var ett måste.

Jag minns ett regningt och kallt regionsmästerskap i Hofors där mina fingrar var kalla av kylan och smetiga efter insmörjningen. Det gjorde att jag inte kunde vrida kompasshuset!

Annars är det särskilt Järlåsas tävling jag minns. Jag är ganska säker på att 10-mila gick samtidigt. Då var det bara de äldsta och vi ungdomar som var på plats. Jag kan framkalla minnet av doften av liniment över skogsbacken där vi satt. En ljuvlig doft av vårorientering.

Jag vet ännu inte hur det går att orientera idag utan liniment eftersom det var ett måste då.....

Lucka 6 - Skärmen

I lucka 6 ska vi prata om skärmen, orienterarens skatt, den har inte alltid sett lika ut.

En ganska sen upplaga, men inte det allra nyaste. Orange/vit skärm har det varit sedan mitten av 70-talet. Två "ben" med en överliggare, så såg det ut länge. SI-enhet och stiftstämpel som reserv.

Orientering kallades jakten på de rödvita skärmarna. Så såg det ut ganska länge, men från begynnelsen var skärmen just en endimensionell röd skärm. Naturligtvis var den stor också, kanske 1 kvm. Kartorna var "grövre" så det behövdes en skärm som syntes.

Så småningom blev skärmen röd med en vit diagonal och gjordes så småningom i cylinderform för att kunna ses från olika håll. Lite senare, eller parallellt gjordes skärmen i den form den har nu men fortfarande röd med den vita diagonalen.

Någon gång i slutet av 60-talet ändrades utseendet till att vara en röd och en vit halva, så som idag men med rött istället för dagens orange.

I mitten av 70-talet upptäckte man "plötsligt" att en stor del av befolkningen, särskilt män, hade defekt färgseende. Röd och grön är färger som skapar problem. Röd skärm och grön skog var ingen bra kombo.

Då bestämdes att skärmarna skulle varorangevita, men för att inte behöva skrota de befintliga skärmarna utan låta dem "dö ut", kompletterades de äldre skärmarna med ett blått lodrätt fält på varje sida.

Jag tror de flesta orienterare oavsett hur länge man hållit på aldrig blir mätta på finnarglädjen då den orangevita skatten nås!

10-mila

I lucka 5 är det dags att blicka tillbaka på det mytomspunna 10-mila! Hoppas du delar med dig av dina minnen eller synpunkter

Avesta OK:s "riktiga" genombrott i 10-mila kom 1970 i trakterna av Järna En fjärdeplacering som gav eko. Stående från vänster Jan Sandberg, Olle Öhgren, Erik Johansson och PG Landberg. Sittande: Rune Johansson, Lasse Sivars, Anders Johansson, Göran Kloow, Folke Björkman och Sven Olof Johansson.
Här är det bara Janne Sandberg och PG Landberg som inte var AOK:are från början. PG kom äönda från Krylbo!

1945 i maj precis vid krigsslutet var det premiär för 10-mila. En tävling som sedan dess varit ett av orienteringens riktiga flaggskepp. En budkavle med 10 sträckor som från början och långt fram i tiden hade starten på en plats och sedan förflyttade sig från växel till växel. Ett år t ex startade man i Sala och gick i mål i Uppsala. Långa natten, oftast sjätte sträckan, har månget bastusnack handlat om genom åren.

Jag har inte koll på när AOK debuterade, men på 60-talet började framgångarna komma för att nå fjärdeplatsen 1970. Två till riktiga märkesår är 1980 och 1982 då vi bärgade tredjeplatser. Båda gångerna med tätkänning in i det sista!

På den tiden hade vi ett kompisgäng AOK:are som "kryddats" med löpare från grannklubbar. Den typen av lag har ingen möjlighet att konkurrera idag. Enda undantaget är väl Stora Tuna med bl a 4 bröder Svensk.

Otaliga är de berättelser som finns om 10-mila. Tävlingen har alltid hållits kring 1 maj vilket gjort att många i vårt avlånga land kommit till 10-mila som ystra kalvar på vårbete, men med bristfälliga förberedelser. Tävlingen har varit knuten till Stockholmstrakten eftersom det är ett antal stockholmsklubbar som arrangerat. Detta i motsats till Finlands motsvarighet Jukolakavlen som alltid "vandrat" runt i Finland.
På senare år har det dock varit flera arrangemang runt om i landet där Stockholmsklubbarna "leasat" ut själva arrangemangsdelen.

Förra året gjordes dramatiska förändringar av arrangemanget som annars hållit sin profil alla år. Nu är inte tävlingen i en rak följd utan efter ett antal nattsträckor jaktstartas det på morgonen. Vi ska inte gå in för mycket på det här.

Det visade sig bli ganska lyckat så vi "gamla stötar" får väl bita i det tämligen sura äpplet och anpassa oss.

På mig och många orienterare har 10-mila genom åren haft en otroligt stark dragningskraft.

Efter några års uppehåll verkar det som vi kommer att ställa lag på plats våren 2025 i Finspång.

Lucka 4 - Kompassen

I lucka 4 ska det pratas kompass.

Kompassen har alltid varit viktig i orienteringen, men inte som förr. Här har vi en Silvakompass med ogenomskinlig botten på kompasshuset.

Kompassen har alltid varit viktig i orienteringen. Särskilt i begynnelsen på generalstabskartorna. Då var den det överlägset viktigaste redskapet. Då kartorna utvecklats har betydelsen minskat. Idag finns det t om elitorienterare som inte använder kompass eftersom kartan ger den information som behövs.

Från början hade man luftkompasser. Det var i princip en kompassnål som var upphängt på en lite vass spik. Allt detta i en trälåda. Den nålen blev så klart väldigt "fladdrig" och instabil. Det har pratats om att orienteraren hade en spik med sig för att "stabilisera" kompassen vid stopp. Man visste ungefär åt vilket håll norr var och kunde med hjälp av spiken "bromsa" nålen, eller "styra in" den.
Orienterarna var kluriga och uppfinningsrika även på den här tiden.

En av pionjärerna att konstruera en vätskekompass var Tage Eriksson från Kvarnsveden. Man experimenterade med någon form av olja i kompasshuset för att få nålen att bli stabilare.

Svenska Silva och finska Suunto har tävlat om orienterarnas gunst och utvecklat snarlika kompasser under lång tid. Någon gång på 80-talet eller tidigt 90-tal hände det saker från öst. Ryska studenter experimenterade bl a med att i själva kompasshuset ihop med nålen montera en tunn nästan ogenomskinlig plastskiva som gjorde nålarna betydligt stabilare. Det var nog en riktig nagel i ögat för kompassjättarna. Kompasserna såg inte märkvärdiga ut från början med ganska grovt tillslipade linjaler. Silva och Suunto tog sedan efter!

I slutet av 70-talet hände det stora saker med kompassen. Bertil Norman, "orienteringsprofessorn" från Hedemora och Arne Yngström från Örebro slog sina kloka huvuden ihop och skapade Nor-kompassen. Den allra första tumkompassen som sedan utvecklats och förfinats och i dag nästan är i var mans hand inom orienteringen.
Glöm inte att linjalkompassen (idag lite hånfullt kallad plankan) används av sveriges bäste manlige orienterare, Gustav Bergman. Stefan Nyberg, vår egen H65-gigant använder den också. Så plankan har absolut inte spelat ut sin roll.

Lucka 3 - Det sanitära

I lucka 3 ska vi presentera lite kring det sanitära på orienteringstävlingar genom åren.

Två legendarer inom idrotten i Avesta. Fritidschefen Ove Svensson och Avesta OK:s mångårige ordförande Lasse Sivars framför toalett- och duschvagnen till IP Skogen i december 1978.

Då jag började orientera 1965 hade restriktionerna börjat släppa efter gulsotsstopp. Det var tillåtet att springa i kortbyxor, men från och med 1966 har det varit krav på långa byxben och från då till sommaren 1971 gällde även långärmat.
Krav kom också på att det skulle erbjudas dusch. Innan dess var det vanligt med tvättvatten och tvättbaljor, men man befarade att smittan skulle spridas om baljorna inte rengjordes ordentligt.
Toaletten på tävlingar var mycket vanligt med olika lösningar av "stång i skogen".

Det började jobbas med ett koncept som hette IP Skogen. Där ingick toalett- och duschvagn, olika tältlösningar för sekretariat och annat. Man började helt enkelt "kräva" lite mer komfort som de flesta andra idrotter redan hade. Hos oss blev det ett samarbete mellan Avesta och Hedemora kommuner som delade på kostnaderna och olika delar förvarades hos kommunerna för att användas vid arrangemang.

Toalettvagnen fyllde sin funktion och har använts även på andra "utearrangemang" tyup festivalen och liknande. Där är vi nog inne på åtminstone tredje generationen sedan 1978. En av dem stals förresten!
Duschvagnen blev aldrig någon succé. En otymplig vagn där det egentligen var strilarna som var den vitala delen. För ett antal år sedan gjordes en smidig konstruktion med Roger Engstedt som "hjärnan" bakom.

Under pandemin fanns inga sanitära anordningar p g av smittorisken och tyvärr, tycker åtminstone jag, är kraven på dusch numera borta. Dels blir vi lite sunkigare ochj dels tappas ytterligare en del av samvaron på tävlingar.

Lucka 2

I lucka 2 presenteras fortsättningen på Tråbackens historia.

Här jobbas det med grunden för utbyggnaden 1974. I gropen syns från vänster Lennart Eriksson, Thomas Nyberg, Jan Hellstrand, Sven Olof Johansson, Anders Johansson, ? och Hasse Watter.

Den nya bastun som byggdes hade från början vedeldning där veden togs in i en dörr på baksidan. Isoleringen kring skorstenen hade nog inte gjorts på bästa sätt. Ganska snart fick brandkåren rycka ut en söndag och efter det blev det elektrisk uppvärmning

Det hade funnits kvinnor i klubben tidigare, men de hade helt försvunnit så man ansåg väl helt enkelt att det räckte med ett omklädningsrum och en bastu. Bastudagarna blev tisdagar och torsdagar. Damerna bastade på onsdagar. Från början var det då inga aktiva orienteringsdamer utan bara bastubadande.

Verksamheten växte och när familjen Rudh kom hitflyttande från Garpenberg blev det starten för den kvinnliga framfarten i föreningen.

1969 var en ganska tuff snövinter. Tyngden av snön gjorde att delar av taket höll på att rasa in över klubbstugan. Från den tiden användes den bara som förråd.

Det började bli dags för vidareutveckkling av Tråbacken. Kring 1974 sattes spaden i marken och nu var det vi själva som gjorde jobbet. En i stort sett spegelvänd tillbyggnad med omklädning, dusch, bastu och ett litet pentry. Mellan herr- och damavdelningen sattes upp en vikvägg som kunde dras isär för att få till klubbstugan som nu behövdes för klubbsamlingar. En av de första större samlingarna som skedde här var att fira Erik Johanssons dag-SM guld 1975.

Redan kring 1980 började det pratas om nybygge eftersom sportstugan/klubbstugan var i förfall och vikväggslösningen och klubbrummet i motionsanläggningen inte var någon riktigt lyckad lösning.

1983-84 var det dåligt med jobb för byggnadsarbetare så statliga medel sattes in för att hjälpa. Sportstugan som var i för dåligt skick att användas och för viktig för kulturhistorien att rivas (bostad under mässingsbrukstiden) blev då en del av detta.
Statliga medel och kommunal arbetsledning gjorde att den rustades upp till ungefär nuvarande utformning. 1984 fick vi ta den i bruk och det blev naturligtvis ett lyft.

Åren gick och motionsanläggningen slets och olika lösningar diskuterades. Nybygge? Restaurering?

Till slut kom vi fram till nuvarande lösning där i princip allt innandöme revs ut, bakväggen flyttades ca 3 m och taket och nocken försköts. Det var precis efter "brytningen" med Dalaporten så vi var inte så många, men tillsammans gjorde vi stordåd och fick till en anläggning som många tycker blev väldigt bra.

Som avslutning på detta jobb ordnades ett nytt kök i klubbstugan och så småningom lades det in klickgolv och ljusades upp med ny färg på den mörknande furupanelen.

Lucka 1

Lucka 1 presenterar Tråbacken som varit föreningens bas och hjärta genom alla 75 åren och t o m innan. Betydelsen av Tråbacken med dess lagom närhet till sta´n går inte att överskatta.

Ungefär så här såg anläggningen ut innan ombyggnaden som startade hösten 2003

Då klubben bildades 1950, genom att man lämnade Avesta IF, använde man nuvarande klubbstuga (som då kallades sportstuga). Dessutom fick man ta över Avesta IF:s sportstuga som låg ungefär mitt emot klubbstugan men på andra sidan ån (jag saknar foto). Bastun brann 1956, men efter samtal med Lennart Eriksson igår tror vi att den gick att använda ett tag efter.
Då jag började orientera och kom till Tråbacken 1965 användes en bastu som låg ungefär där skylten om privat väg finns idag. En ditflyttad byggnad som inte var i bra skick. Vi använde sportstugan vid enklare träffar. Många äldre avestabor har minnen från sportlovet då Barnensdagsföreningen bjöd på semla (hetvägg) för dem som åkte 2,5 km-spåret. Man fick en biljett efter halva spåret som byttes mot en semla vid Tråbacken.
Det var en enkel byggnad och liten med mörka väggar och en glödlampa. Då vi var många fick vi ungar byta om uppe på vedtraven. Harry Quist var en viktig och bestämd man som krävde att termometern skulle visa minst 100 grader då det eldades. Lennart Eriksson som nämndes tidigare var den förste av oss grabbar som fick äran att elda. Det gjorde han så bra att termometern t o m kröktes!
Bastun var i så dåligt skick att det var dags för en ny. Det blev en byggnad som var ungefär halva längden av den nuvarande (den högra delen av vad som finns idag). På den tiden gick sponsring till på ett annat sätt än idag. Det var helt enkelt järnverkets byggnadsavdelning som byggde och vi kunde flytta in. Ett omklädningsrum, en dusch och en bastu.
Då fanns det inga aktiva kvinnor i klubben.
Fortsättning i lucka 2.