Veckans Presentation - Erik Johansson

Nu har vi kommit fram till den mest framgångsrika av alla AOK:are. Erik Johansson med VM-guld i stafett 1976 och dubbla svenska mästerskap 1975. Erik har skrapat på ytan av en ytterst framgångsrik karriär. Åren har gått och Erik har haft sina motgångar med hälsan men kämpar på. Han gjorde bl a en heroisk insats på höstens 25-manna med en kropp som för dagen sa: - Nej!

Årets orienteringsbild 1975 tagen av landets bäste orienteringsfotograf då, Leif Forslund. Hedemoras tävling med mål vid Herrgården i Garpenberg.

Från att mäta djupet i Bergshytteån, över Du gamla du fria på säckpipa, till guldvaskning i Eldorado Creek i Australien. 

Ja så kan det gå om man börjar med den här sporten som kallas orientering. 

Naturligtvis var det min storebror Rune som styrde sina småbröder in i orienteringen.

Tack Rune! Det har till stora delar format hela mitt liv med ett gott innehåll. 

Första tävlingen
Min första tävling ägde rum i Fagersta vid Högbyn. Året var 1959 och på den tiden fick man rita i sin bana efter starten från en mallkarta. Ritade i start, kontroller och mål efter bästa förmåga. Sprang iväg mot första kontrollen men efter en liten stund upptäckte jag att kompassen saknades. Den hade jag lagt på backen när inritningen gjordes. Vände tillbaka och hämtade kompassen! Tror nog att jag sprang i väg åt det hållet som de flesta sprang, för jag hade uppenbarligen ingen egen riktning! 

Vattendjupsmätning i Bergshyttan
Mäta djupet i Bergshytteån tarvar nog en förklaring. Det vankades Folkaremästerskap i nattorientering i Bergshyttan och storebror var självklart en av deltagarna. Men han tyckte att min bror Anders och jag skulle testa natt-ol tillsammans som ett par.

Någonstans mitt inne i Bergshyttan råkade vi komma på fel sida om Bergshytteån. Vi sprang ett gott stycke söderut längs ån innan vi förstod att nåt var galet. Vi slog våra kloka huvuden ihop, inte kan vi springa hela vägen tillbaka för att komma på rätt sida. Nej, vi försöker väl ta oss över ån och tjäna en massa tid.
Vi visste inte hur djup den var, så om jag minns rätt så fick Anders gå ut i ån medan jag höll i honom för att kolla djupet. Snabbt insåg vi att vårt lilla projekt inte var genomförbart. Vi avbröt vårt nattrace och tog oss till mål.
För övrigt behövde jag tre försök innan jag tog mig runt en nattbana. Brukar ibland tänka tillbaka på detta, när man på tisdagskvällarna avnjuter en trevlig nattbana på ”Larsheden”. 

Framgångarna kommer
Sextiotalet innebar en viss förkovran i sporten. Resultaten förbättrades och man börjar tillhöra Dalatoppen i sin klass.

Här har vi ett fantastiskt foto från DM-kavlen (stafetten) i Mockfjärd 1967. Det är uppgörelsen i juniorklassen där Erik vinner med en tumsbredd före Olle Morelius Skedvi och inte långt efter Bengt Gustafsson Hedemora.
Senare visade det sig att alla 47-orna skulle bli framstående landslagsmän!
Olle, redan året efter där han som 21-åring togs ut till VM i Östergötland. Senare tog han tre dag-SM segrar i rad 1971-73 och krönte sista året med vinst också på natten.
Bengt tog medalj på Nordiska mästerskapen 1973 och var vid den tiden den värsta man kunde möta på en sistasträcka. Ett pannben som få.
Erik, blev dagochnatt 1975 och vid VM- i Skottland blev det guld i stafetten.

Vid SM-kavlen i Uppsala var det dags för AOK:s första stafettmedalj av en fin räcka. Laget bestod av Erik Johansson och Folke Björkman som sprang de parallella förstasträckorna och Anders Johansson sprang sista. Silver!
Här är det Folke och Erik efter målgång.

I början på sjuttiotalet ansåg tydligen styrelsen i AOK att jag var den bäste senioren i klubben. Vid höstfesten fick man en liten silverbägare med årtal ingraverat. Den pjäsen ville man abonnera på!

Men då hände det! Vid höstfesten 1974 var det någon annan, Monica Rudh, som utsågs till bäste orienterare. Det blev ett uppvaknande för mig, är jag inte bäst i AOK längre? 

Halvtidssatsning
Nu ville jag verkligen återställa ordningen på torpet. Jag gick ner på halvtid på jobbet, tack vare vår ordförande Lars Sivars välvilja. Som rektor på Domarhagsskolan fixade han ett schema där jag jobbade måndag, tisdag och halva onsdagen och han tog resten av veckan. Tack Lars, det möjliggjorde en proffsig satsning för min del. 

Revanschlusta och envishet gjorde att träningsmängden mångdubblades. Snabba pass på 15 km-spåret eller härliga 3-minutersintervaller på Bredmossen förgyllde tillvaron. Dubbla pass ena dagen men bara ett pass nästa dag. 

Mästerskapsmedaljer!
Resultaten lät inte vänta på sig. Redan hösten -75 blev det ett par SM-tecken och landslagsuppdrag på Nordiska mästerskapen. Nästa år blev också lyckosamt.

Kvalade in till VM i Skottland , ett nålsöga då det bara var 5 platser. Med hjälp av tre duktiga lagkamrater lyckades vi slå ärkerivalen Norge på stafetten.

När man stod högst upp på prispallen med Svenska flaggan i topp, och avnjöt Du gamla du fria på säckpipa insåg man att all träning och envishet inte var bortkastad tid. 

Förbundskapten
Åttiotalet blev också ett minnesvärt decennium. Fick det ärofyllda uppdraget att vara förbundskapten för svenska herrlandslaget. VM-81i Schweiz som biträdande till Göran Öhlund, och ensam ansvarig för VM-83 i Ungern och VM-85 i Australien. Fick uppleva två månadslånga resor, med många nya och spännande intryck från andra sidan klotet.

Det var under träningslägret på våren som vi hann med en utflykt till Eldorado Creek för att testa guldvaskning i den lilla floden. 

Ja så kan livet utveckla sig om man har en snäll storebror som ger en möjligheten att utforska skogens mysterier. 

Bra, bättre, bäst heter det ju, men ersätt gärna bäst med Avesta Orienteringsklubb.

Erik Johansson

En kuriosabild i sammanhanget från Rembos OS-uttagning 1968 inför spelen i Grenoble. Erik var med på 15 km-loppet. Den här typen av skidtävlingar är ett minne blott. Nu ser vi bara toppåkarna på världscupen och mästerskap. Tävlingen hade mål vid ladugården i Månsbo och gick på åsen mot Rembo.

En färsk nattbild får avsluta