Frasse och jag

Östen Eriksson har skrivit en text om hans och Sven-Arne Franssons orienteringsäventyr och kamratskap. Också kryddad med bilder från fotbad, orienteringsglädje, inkaleden och i festsammanhang. Tack Östen för den fina betraktelsen.

Parhästarna Sven-Arne Fransson och Östen Eriksson.

Frasse och jag
Ja så har det varit i många år. Det är slut nu, han har gått för att vila. Det är tomt, det är tyst, men det finns minnen. Mycket tack vare orientering.

Jag hade lämnat ett golvur till en person i Falun för reparation. En måndag ringer han och föreslår att vi möts i Gustafs på tisdag morgon, så slipper jag åka så långt. ”Jag ska dit på orientering, om du vet vad det är”. Jag rev djupt i garderoben för att hitta den gamla nylondräkten. Där gick startskottet.

Det här var ju roligt och jag och Frasse började samåka på åtskilliga veterantävlingar åt alla håll och kanter. Vi har varit på trandans, ätit ost i Falköping, besökt rockarrangemang, bara varit m m.

2014 satt vi hos läkaren i Falun för att få det bistra beskedet om att han hade cancer. Det är tyst en stund. ”Vi vill sätta in både cellgift och strålning”. ” Ja det får ni, bara det är färdigt före sista veckan i oktober”. Nu blev tyst en stund igen. Helt lugnt svar, ”Då ska vi till Brasilien och springa veteran-VM”. Vi orienterade, vi gick på Inka-leden, fyra mil, fyra dagar och upp på 4200m. Resan avslutades med en vecka på Galapagos.

Det var också första året vi tog husbilen och drog till Finnskogen i norra Värmland. I Mattila sprang vi fyra lopp på två dygn, varav ett gick i Norge. Det gjorde vi i tre år.

Vi började 2013 med att arrangera Avestas veterantävling.

Det har hänt så mycket och vi har haft så mycket kul.

Frasse var inte bara en vän.

Frasse med vännen Anders Johansson