Headerbild

Nordenskiöldsloppet - Jonas Ekebergs fantastiska "resa"!

2018-03-28 i Nyheter / Egna nyheter / Egna nyheter

Prenumerera via:

RSS

Jonas Ekeberg är en man som säger att skidåkning är religion för honom. En motorkille som inte har så långt förflutet i konditionsidrott. Här återger han sitt tredje Nordenskiöldslopp. 22 mil. Sedelärande historia av en man med mycket starkt psyke!

På ingressbilden blir Jonas intervjuad 20 km innan mål

https://redbullnordenskioldsloppet.se/


Foto från ursprungsloppet 1884. Flera bilder under artikeln.


Bansträckningen med vändpunkt

Jonas Ekebergs berättelse om loppet:
Tänkte försöka återge mina intryck och upplevelser från Nordenskiöldsloppet.

Nordenskiöldsloppet har en intressant historia. Det kördes första gången 1884. För den som vill fördjupa sig i detta så finns en hel del av historiken att läsa på loppets hemsida. 

Loppet som med sina 22 mil påstås vara världens längsta startar i Purkijaur, 2 mil väster om Jokkmokk. Längs resan upp till Kvikkjokk finns 8 vätskekontroller. Namnen på kontrollerna, exempelvis Ragalvisjiegge, Tjåmotis, Njavve, och Årrenjarka får en att inse att man befinner sig långt ute i vildmarken, långt uppe i norr. Efter drygt 60 km, vid Granudden, och i Årrenjarka efter 100 km serveras det även varm mat innan man vänder och åker samma sträcka tillbaka till Purkijaur, för att sen ta sig vidare de två milen in till Jokkmokk.

Från Avesta var vi 5 st äventyrslystna skidåkare, Lalla Dickfors, Daniel Jonsson, Sebastian Aldén, Anna Lindgren och jag. Lalla flög upp, medan vi andra åkte bil de 98 milen. Vi kom upp i god tid för att hinna anmäla oss på tävlingsexpeditionen redan på torsdagskvällen. Vid anmälan får man alltid skriva på ett papper där det står bland annat att man som deltagare är medveten om att loppet medför vissa risker, att man är frisk och redo att ta sig an uppgiften, samt att arrangören frånsäger sig allt ansvar vid en eventuell olycka. Att läsa och skriva under såna papper skapar lite extra pirr i magen!

Fredagen spenderades bland annat genom att lämna in skidor för fästvallning hos herr Majbäck (jag tycker att det är värt kostnaden då det även ingår vallning på 4 ställen under loppet, då kan man koncentrera sig på att äta under tiden man får skidorna vallade), Ajjte museum besöktes, och i samband med det hölls en intressant föreläsning om loppets historia.

Lördag - raceday! Vaknade och konstaterade att det var 10 grader kallt och snöade. Det kräksnöade! Lite lustigt att enda gången väderprognoserna stämmer är när det utlovas skitväder. 4 sammanbitna och nervösa skidåkare åt frukost och styrde sen mot starten i Purkijaur. Vid startplatsen blev det några lyckatill-kramar innan vi skiljdes åt. Daniel och Anna som är väldigt kompetenta skidåkare ställde upp i tävlingsklassen, medan Sebastian och jag körde i motionsklassen.

Klockan 06.00 gick startskottet, avlossat av självaste Pavva-Lasse Tourda (1884 års segrare).

22 mil. Det är ganska långt. Om man ska åka skidor i 22 mil så känns det förbannat långt. Min taktik är att mentalt mala ned loppet i småbitar. Redan efter 3 mil kan man tänka att man faktiskt har gjort nästan en sjundedel av loppet! 5 mil i lugn fart är inte speciellt jobbigt. Stannar upp efter 5 mil och frågar mig själv -Var det här jobbigt? Nä. Bra, 5 mil till och du är halvvägs, för de sista 2 räknas inte, det är bara defilering in mot mål! Efter vändningen är det bara 3 mil innan det är ett sketet Vasalopp kvar! Du ÄR stark, du har inte ont någonstans, kör! Sådär får man hålla på, livsviktigt är att ha positiva tankar!

I skidåkning tjänar man på att åka med en klunga. Tyvärr är det något som jag inte klarar av. Blir alltid irriterad på någon, antingen kör han/hon för sakta, eller så går det för fort. Ibland är det nån som envisas med att ligga så nära bakom så han/hon åker på mina skidor hela tiden. Nån kanske gillar att prata, det gör inte jag. Tyvärr, jag är inte den trevligaste typen man har träffat under ett skidlopp måste jag erkänna. Men jag kan inte rå för det.

Strax före Sågudden med ca 25 km till vändningen mötte jag tätklungan bestående av Rezac, Nygaard, Moen Fjeld med flera. Kändes som att man skulle blåsa omkull av fartvinden från dem. Det ser så lätt ut. -Jaja, bara 25 km kvar till vändningen och köttsoppa tänker jag och kör vidare.

Efter ca 10 km till, ute på sjön som man åker 12 km på innan vändningen möter jag Anna. Det glädjer mig att hon ser så pass pigg och stark ut. Efter vad som känns som en evighet ute på sjön kommer jag äntligen fram till Årrenjarka där jag blir serverad köttsoppa och får skidorna preppade.

Efter mat och nyfixade skidor känner jag mig pigg och ger mig ut över sjön på väg tillbaka. Möter Sebastian som precis har kommit till sjön och noterar att han också verkar vara positiv, kul!

Känner mig stark och fräsch vid kontrollen vid Njavve, tar ett snabbt stopp och trycker i mig en gel och en bar. Glömde dock att dricka vatten. Tänker att det är lugnt eftersom det inte ens är en mil till nästa kontroll vid Sågudden. Stannar där och vräker i mig både vatten och sportdryck. Det var dumt gjort. Jättedumt att missa vatten vid Njavve, ännu dummare att vräka i sig sportdryck vid Sågudden. Spyan är upp och vänder flera gånger under de hårda stigningarna upp mot Tjåmotis. Kommer till Tjåmotis och försöker skölja bort den unkna smaken av bars, gel, sportdryck, och illamående. Vilar lite innan jag i lågt tempo ger mig av mot Granudden, 12 km bort. Nu var det tungt. Frös och svettades omvartannat och mådde illa samtidigt som kroppen skrek efter energi. Visste att det skulle bli några stigningar efter Granudden, och förberedde mig på att tvinga i mig någon form av energi där. Försöker tänka positivt, att väl i Granudden är det bara 8 mil till mål.

En kvarts ostmacka och en halv mugg ljummet vatten fick jag i mig innan jag lämnade Granudden. Yr i skallen och lätt illamående gav jag mig iväg mot Majves. Nu var det 25 km slakmota som väntade. Under dessa 25 km passerades Majves och Randijaur. Har inga minnen från någon av de kontrollerna.

Kommer som ett levande lik till kontrollen i Ragalvisjiegge och hör en äldre kvinna i samiska kläder säga till mig att nu är det bara nedför till Purkijaur. Det var uppiggande, men jag visste att det ändå var 3 mil dit. Nu kändes 3 mil jävligt långt. Som att åka skidor till Sala, vem fan är så dum så han åker skidor till Sala? Att det sen var 2 mil kvar till mål efter Purkijaur gjorde inte saken roligare. Hade en fruktansvärd värk i båda handlederna. Skavsår på sidan av hälarna. Visste inte i vilket skick mina sen tidigare sönderfrysta stortår var i. Mådde illa och var hungrig på samma gång. Plötsligt var det inte längre så jäkla roligt att åka skidor längre.

Jag har brutit en tävling en gång. Det var en endurotävling hemma i Räfsbo. Jag bröt för att jag fick en blåsa i handen.  Det Sebastian kallade mig då bör inte skrivas här i händelse av att minderåriga läser min berättelse. Nä, att bryta var inte ett alternativ.

Som den samiska kvinnan sa så var det nästan enbart nedför till nästa kontroll, Pelnibäcken, där fick jag utöver en macka i mig en halv banan. Nu var det kolsvart ute då det hade mulnat på såpass att månskenet försvann. Purkijaur var inom räckhåll, 14 km bort. När man kommer ner på Purkijaursjön så är det ca 8 km åkning på den innan man kommer till kontrollen. Den sista kilometern hade man tänt marschaller längs banan. Snacka om att se ljuset i tunneln. Nu börjar det bannemig lukta målgång!

Medan skidorna blev preppade så blev jag ledd in i en värmekåta där jag blev serverad korv stroganoff. Åt sakta och njöt av att det faktiskt, det var gott, samtidigt som jag inte kunde låta bli att fnissa åt en deltagare som hade vänt upp och ned på en träbänk och krupit ner i den som i en säng och somnat med ändalykten riktad mot värmefläkten. Hälften av maten hamnade på golvet då jag skakade så mycket, men jag fick ändå i mig vad jag behövde. Kände mig positiv för första gången på länge. Nu var det bara två mil kvar. Två mil är ingenting, det är inte ens ett futtigt träningspass!

Även om man ska uppför en flera kilometer lång slakmota på vägen mot Jokkmokk så var det inget tvivel, jag skulle klara av Nordenskiöldsloppet för tredje gången. Vid Skabram, 5 km kvar är det en enklare vätskekontroll. Frågade där vad klockan var. -Tre, fick jag till svar. Happ tänkte jag, surt värre att komma hem utan medalj då jag har kört in på medaljtid i de första två loppen. Vad jag då inte tänkte på var att det precis i det ögonblicket hade blivit sommartid...och hade alltså medalj med 25 minuters marginal.

När man kommer in mot Jokkmokk och hör speakern vid skidstadion så får man krafter som man inte visste att man hade. Känslan att glida in under målportalen mitt i natten efter 22 mils skidåkning går inte att beskriva, den måste upplevas! 

Direkt efter målgång kommer en massa snygga tjejer och börjar kramas, kastar en filt över mig, tar av mig skidorna och leder mig in i en buss som går upp till tävlingsexpeditionen där det serveras renskav med potatis och lingonsylt, underbart!

Har inga exakta siffror, men av ca 380 anmälda så bröt över hundra. Jag blev 131:a.

Anna gör en oerhört stark insats och blir 4 i damklassen. Sebastian viker aldrig ner sig, han kom imål efter över ett dygns oavbrutet skidande. Daniel fick problem med ryggen, och tvingades bryta. Lalla har haft en tung säsong och bröt efter ca 6 mil.

Nordenskiöldsloppet 2019, vilka står på startlinjen då?


Jonas, Daniel och Anna innan start. Sebastian var och pinkade.


Anna Lindgren var fyra i damklassen


På söndagen, dagen efter loppet, sken solen fint men uppkäftigt!

Adress

Avesta OK - Orientering Box 49 77421 Avesta

Kontakt

Tel: 0707865090 E-post: info.avestaok@gmail.com Swish: 123 196 15 31 Bankgiro: 5235-2424

Drivs med KlubbenOnline

Logga in