Leifs rapport från "svinkallt" Öppet Spår!

Leif Markfjärd är inte bara en duktig skidåkare, han är också en utmärkt skribent. Här rapporterar han om Öppet Spår, men även om en intelligent man i 57 års ålder som ibland tappar omdömet fullständigt......

På den vackra bilden passerar Leif Evertsberg

Jag åkte måndagens Öppet Spår, att skida 90 km är normalt sett en utmaning, vilken kan kryddas med lite mer, vilket denna dag erbjöd. I bilen mot start passerades Tennäng och tempmätaren på bilen visade – 31 och framme vid start – 27. En person med normalt sunt förnuft tänker att detta väder är inte lämpligt att skida 90 km i, eller åtminstone tänker att här gäller det att klä sig med allt som finns med eller skaffa nytt. Men vid vissa tillfällen så verkar jag totalt sakna sunt förnuft. Jag hade aldrig en tanke på att inte starta och dessutom så tog jag ej på alla kläder som jag hade tillgång till. Visst hade jag en lite tjockare underställströja, vindskyddande långkalsonger samt tumhandskar, men det är i princip samma klädsel som vid – 5. När jag står i starten och försöker glida lite på skidorna så sitter de nästan fast, ändå så har jag ingen fästvalla.

När starten går så är allt ok, kommer iväg bra men i första backen så blir jag påmind om att det är jobbigt att bara staka uppför, när jag ser att alla som susar förbi har fäste. Även här ett litet konstigt val, jag som gillar att åka med fäste, och nu var det en väderlek där fästvalla inte bromsar speciellt mycket. Men väl uppe så kommer jag ihop med en annan stakare och ganska snabbt åker vi ikapp de flesta som var snabbare i backen. Det var enormt vackert uppe på myrarna när solen gick upp. Redan vid ca 20 km började jag frysa.

Vid kontrollen i Mångsbodarna stod Helena Lundin och hejade, det värmde åtminstone en liten stund, men vägen ner mot Tennäng var kall väldigt kall, frös så jag nästa skakade ur spåret. Då funderade jag lite på varför är jag här i spåret när det är så kallt, då var det ingen större tröst att det var myggfritt. Men som jag nån gång tidigare sagt, så var det bara att bita ihop. Skidåkningen funkade trots allt bra, åtminstone när det var uppför, men glidet var fantastiskt dåligt pga av kylan. Jag och mitt sällskap höll ihop förbi Oxberg, men i samband med att jag vurpade så tappade jag kontakten med honom. Jag hade redan innan vurpat minst 5 gånger när det var platt eller lite uppför. Jag stretade på i min ensamhet så gott det gick och när det var ca 20 km kvar började jag få krampkänningar i magen, så jag fick börja fokusera på att staka på andra sätt. Vilket gick bra ända tills sista backen före upploppet, då blev det ett rejält kramphugg i magen, men det var ju bara att bita ihop och köra i mål.

I mål kunde jag konstatera att jag gled in på tiden ca 5:20 och med placering 4. Men är det värt att frysa så länge för detta? Att åka Öppet Spår istället för Vasaloppet är en betydligt lugnare resa, där det inte är samma hets vare sig före start eller under loppet. Om det är nån som funderar på att åka så vill jag rekommendera Öppet Spår. Det bästa med dagen var bastun efter loppet, för då fick kroppen normal temp igen. Men jag känner att det är lite skumt i några fingertoppar och fortfarande så är känseln borta, jag måste ha tappat den längs skidspåret .

För att prestera krävs förutom träning, även en vardag som går ihop och det har jag med en förstående “skidänka”.

/ SkidLeif