Bra sprunget i Sandsäterbro - Nu med Nils-Eriks kåseri

Trots Skottlandsresan var totalt 50 AOK:are på plats vid Rembo/Hedemoras dubbeltävling. Lucas Wanner var etta och tvåa och systern Julia femma och tvåa. Vi återkommer med mera.

Ella Nykvist placerade sig mitt bland blåbären efter loppetoch fyllde på vitaminförrådet

Mycket glädjande come back av Lars Nyström i H70 där han  direkt var konkurrenskraftig!

Nils-Erik Nilssons kåseri

Sandsätersbro

När jag hörde namnet Sandsätersbro fick jag för mig att Sandsätersbro var en bro med namnet Sandsätersbro. Jag tänkte mig en välvd hög bro från vars högsta punkt man skulle ha en bedårande utsikt över Folkarebygd, en bro fullt jämförbar med Sandöbron i Ångermanland, den bro jag såg för första gången år 1933. Namnet Sandsätersbro har för mig en viss poetisk klang, något i stil med Övre Soppero, Koskullskulle eller Mariannelund (vid tiden före Astrid Lindgren). Från en alltid pålitlig underrättelsekälla har jag dock erfarit att Sandsätersbro är ett namn för en plats från vilken man orienterar och som har en historisk klang för åtminstone vissa orienterare i Folkare. 

Den här krönikan börjar dock veckan före lördagen den 8 augusti, VM-veckan. Min sambo Maj-Britt kontrollerade då timme för timme Skottlandsfararnas position från den fina programbok som Stefan skrivit och som också har gett mig en ökad om än fragmentarisk kunskap om AOK-personer som jag tidigare inte hört namnen på.  Givetvis följde vi också alla TV-sändningar (på gott och ont) från WM-tävlingarna och naturligtvis led vi med Tove och kände av hennes onda fot. Visst var det en märklig upplevelse att se sprinttävlingarna, där vägvalen var av typ till höger eller vänster om Karl den tolfte, detta om tävlingarna hade ägt rum i Kungsträdgården i Stockholm.  Visst var det en höjdpunkt när Annika Billstam satte alla på plats i medeldistansen, nåja med några sekunder och när Emma Johansson knäckte Minna Kauppi i striden om bronset i medeldistanskavlen. Visst var det minnesvärt när de tre första platserna i herrarnas långdistans belades av precis samma löpare och ordningsföljd som vid förra VM och det med tidsmarginaler mindre än 30 sekunder. Nog är det konstigt!

Maj-Britts huvudintresse var dock knutet till klubbens deltagare i sexdagars, som inkluderade en son, en dotterson och ett barnbarnsbarn. Ännu i skrivande stund vet hon inte om Stefan vann eller blev tvåa sammanlagt, när man summerar de fyra lägsta platssiffrorna av sex. Sådant var alltså läget på förliden lördagsmorgon när Maj-Britt berättade att hon drabbats av AOK-abstinens, hon längtade så efter att träffa orienteringsfolket, enkannerligen det unga gardet av orienterare, i ålder räknat från Julia till Malte. Jag vågar mig inte på en uppräkning av namn av rädsla för att glömma någon, exempelvis något av barnen Borgström, Tilda, Hedda (med armen i bandage), Svea eller Malte. Lukas som vann sin klass skulle jag förstås ha kommit ihåg, liksom Alice, Liv, Ella och Anja. Utöver Lukas vinst blev det för dagen inte några större framgångar för ungdomarna om vi bortser från Maltes lopp i knatteknatet, hans tid från sista kontrollen till mål kommer nog länge att stå som ett rekord. När Malte kom tillbaka till familjen med sitt pris insåg jag vilken stor betydelse priser har för de yngsta och tänker då på det omfångsrika prisbord som Maj-Britt förberett för den kommande tredagarstävlingen och som finns till beskådande på hennes rums bord på Fågelvägen 56. Deltagarna skulle bara veta.

Det var roligt konstatera att Sven-Arne Fransson efter egen målgång kunde se två döttrar och två barnbarn komma i mål, varav Malin och Lukas som segrare i sin respektive klass. För egen del gjorde jag vad jag kunde för att följa tävlingen. Jag såg Elin Ek gå i mål som vinnare, den Elin jag aldrig träffat men vars bröder och pappa jag känner väl. Magnus Haraldsson från Norrköping passerade målfållan obemärkt av mig. Jag kollade efteråt att han inte var född när jag lämnade staden 1947. När min dotter för några veckor sedan skickade mig ett klipp på pappa Rune, som blivit veteranvärldsmästare vid 97 års ålder, kollade jag att Rune bara var tio år äldre än jag var vid den här tiden, fastän jag tyckte att han redan då var gammal. Han var en duktig orienteringsledare och i den egenskapen var han på mig någon gång och ville att jag skulle byta klubb från IFK till NAIS. Samarbetet mellan klubbarna NAIS, Tjalve, IFK och Matteuspojkarna – fyrklubbs - var dock bra. IFK är det IFK som nu ligger i topp i Allsvenskan (nåja nära nog) och som föranlett mig att ta fram mina IFK manschettknappar av silver för putsning, de som jag fick av klubben år 1948. Mer har jag väl inte att berätta utom att jag funderar på vem den grönklädde äldre orienteraren kunde vara som sprang i mål utan att Thomas hejade på honom vid målgången. Jo en sak till, Maj-Britt påpekade att det var fint med en orientering som börjar och slutar i skog, i det här fallet blåbärsskog, vilket man kunde se på flera deltagare med blåbärsfärgad mun.

Nils-Erik