Linda - hjältinna i Barcelona

Linda Eriksson vår tappra löpartjej från Fagersta gjorde hjältedåd i Barcelona Marathon. Ta del av hennes vedermödor och glädjeämnen och läs också om hjälten från Avesta! Nu med foton!

Här följer lite bilder från äventyret och efter dem själva berättelsen


Ryggen på Åsa (blått med oranga ränder) på väg till nummerlappsmässan

Triumfbågen som man sprang igenom...häftigt!

Här sprang vi oxå....

Linda på Barcelona Marathon
I helgen representerade jag Avesta OK i Barcelona. Här är lite tankar och känslor inför, under och efter loppet.

Tidigare i år fick jag ju domen, av en idrottsläkare utanför Tillberga. Jag fick reda på att mitt FTA-ligament gått av... och fick löpförbud. 

Har varit en ganska lång och tråkig historia med detta ledband. 

Det har blivit en hel del rehabträning, och en hel del simning och spinning. Att inte få springa var ruskigt mycket jobbigare än jag trott, och det blev minst sagt en mental bergochdalbana.

Efter en tids löpvila där jag inte tyckte att jag blev direkt bättre, vände jag mig till Lalla. Jag bad honom titta på min fot och säga vad han tyckte. Han hjälpte mig att tejpa foten, och jag fick även ett tejpschema. 

Nu började jag försiktigt springa lite på foten...

Jag hann prova foten och springa några meter innan det var dags för avfärd mot Barcelona. Totalt sprang jag 75,6 km.
Fördelat enligt följande: Januari: 4,3 km, Februari: 32,8 km, Mars: 38,5 km.

Med andra ord, väldigt lite löpning i benen. Och en mara kändes väldigt lång :-)

Dagen innan vi flög, drog jag förbi min hjälte i Avesta för att lägga sista handen på foten ;-) i ett  försök att få en stabil fot....en fot som kunde belastas..i 42,2 km. Han bidrog stort till att jag ens ställde mig på startlinjen. Och jag är honom ett stort TACK skyldig för att jag klarade av att genomföra detta lopp överhuvud taget. 

Så åkte vi då, jag och Åsa. Mot värmen och Barcelona marathon. Det underbara i kråksången var att när söndagen och tävlingsdagen väl kom, så var vi rätt lugna. Vi hade egentligen inga förhoppningar om att klara detta. Vi skulle ställa oss på startlinjen, och se hur långt det bar.

När startskottet gick var jag fortfarande rätt lugn. Önskade ett par svenskar intill mig lycka till, och så började jag röra på fötterna.. det kändes lugnt. Jag går all-in och kör ... så får vi se hur långt det räcker. Det var min plan.

Efter första milen så kände jag att tametusan, det funkar. Jag kan springa på foten! Efter 13 km fick jag äta upp den tanken. Det började värka... både i fot men även i benen!

Jag försökte tänka på tekniken. Sätt ner foten korrekt. Skjut fram höften. Mata framåt... framåt...
Mitt mål blev; ta dig till 15 km markeringen....
Vid 15 km... blev målet; ta dig till 20.
Vid 20 blev målet det lilla lilla målet att ta sig till halvmaramarkeringen....
Vid 21,1 var det med blandade känslor jag sprang över mattan som tjöt och reggade att jag klarat halva distansen.
Det betyder; lika mycket till!
Klarar jag det?

Sluta tänk! Sätt den ena foten framför den andra å se hur långt det bär.
Till och från gick jag in i min lilla bubbla.. där jag inte tänkte, inte kände... bara tog mig framåt.

Jag kollade på klockan, och såg att jag var på väg att göra det omöjliga möjligt.
Jag var på väg att klara ett marathon, och det på en bättre tid än i Berlin. 
Det gick inte fort på slutet.. och att kalla det för att springa är väl kanske att ta i :-)

Men jag joggade/tassade fram de sista kilometrarna och tänkte.. fortsätt spring.. fortsätt spring.. fortsätt spring. Tassa, jogga, lunka..men gå inte!

När jag kom in på upploppet hade jag inte krafter att ta i mer.. att spurta eller ens öka var omöjligt! Men ett leende kom ändå, när speakern ser mig bland alla andra som springer i mål, och ropar ut i högtalarna: "Linda from Sweden!"
Jag klarade det! 
Så nöjd!
Tiden stannade på 4:45:11
Ett PB med 22 minuter!!!!

Linda Eriksson