Harri Ketonens betraktelse från Stockholm Marathon
2011-06-01 i Nyheter / Egna nyheter / Egna nyheter
Prenumerera på nyheter
Du prenumererar nu på nyheter från Avesta OK.
Vi har skickat ett bekräftelsemail till .
Prenumerera via:
RSSVår populäre löpcoach Harri Ketonen gjorde ett jättebra Stockhol Marathon med tiden 3.00.43. Läs hans intressanta rapport från loppet.
Coachens Stockholm Marathon 2011
Tänkte här försöka ge Er en skildring av mina tankar och upplevelser innan, under och efter loppet.
För att hitta inspiration till loppet var jag och följde Karnevalsloppet på fredagskvällen. Det var fantastiskt att se hur väl arrangemanget är ordnat, jag har ju några tävlingar bakom mig i min löparkarriär sedan jag började springa vid 12-års åldern, så jag har nog lite öga för det. Mycket publik, bra bana och massor med löpare som har viljan och lusten att spränga sina gränser och utmana sig själva. När man upplever detta så rycks man med och det började pirra i benen.
Då på fredagskvällen visste jag att jag hade fattat rätta beslutet att starta/springa Stockholm Marathon 2011. Trots att jag hade velat in i det sista, för mina förberedelser hade ju varit allt annat än idealiska, mot det jag hade planerat. Efter genomfört Vasalopp i mars kom en intensiv reseperiod i arbetet och som ett brev på posten kom också förkylningen i början på april, som satte stop för ordentlig träning i nästan 3 veckor. När jag sedan var bättre och körde igång träningen så flöt första veckan bra och sedan tog det tvärstopp, träningen fungerade inte alls, kändes som att springa i en klistergryta de följande två veckorna. Bästa minnet från denna period var när vi körde 3-minuters intervaller vid vattentornet och Micke. Nykvist som hade sprungit Säters halvmara på lördagen och var bara med och joggade och sprang ifrån mig fast jag körde intervaller. Hur tror ni det kändes? Ja som envis Finne insåg jag att nu kan det ju inte bli sämre, det var faktiskt ett lyft mentalt detta pass, hur tokigt det än nu låter. Dagen därpå körde jag fartlek på 12-13 km i ren ilska och helt plötsligt så infann sig en bättre känsla än på länge. Jag tror att detta kan vara en beskrivning av vad s.k. Finsk SISU handlar om. Nu började egentligen kampen mot klockan och kroppen.
Jag visste redan nu att det var kört med långpass innan tävlingen. Att börja köra långpass så nära inpå loppet är inte det jag tror på. Bestämde därför att köra mera fartlek och hålla i intervallerna och hitta känslan. Rutin är något man samlar på sig med åren, misstagen och erfarenheterna. Känslan smög sig på och när jag äntligen fick mina lätta skor som jag beställt i England torsdagen den 19 maj och körde ett pass på 15 km i 4.30 fart visste jag att en start i Stockholm Marathon 2011 var möjlig. Nu är ju inte 15 km långt, men det var just känslan under detta pass. Beslutet blev att delta och rikta in sig på att genomföra Maran och försöka ta sig i mål på en tid runt 3.30.
Efter att ha kommit hem från Karnevalsloppet plockade jag ihop grejerna och pysslade med allt som man gör innan en tävling och kom i säng alldeles för sent, nämligen klockan 24.00 och klockan 2 hade jag ännu inte somnat. Fattade ingenting, jag brukar inte ha svårt att sova innan tävling. Klockan ringde 5.07, jag klev upp, åt frukost satte mig i bilen klockan 6 och for till Stockholm. Framme 7.50 och fick en VIP-parkeringsplats 50 m från Östermalms IP. Hämtade ut nummerlappen och träffade på en gammal bekant (Thomas Nybergers far) och vi pratade gamla minnen från West Coast Race, han tyckte att jag såg ut att ha hållit igång. Precis vad jag behövde höra. Nu gällde att döda tid, fixa med chippet, nummerlappen, tejp på bröstvårtorna. När detta var gjort lade jag mig och sov. Väckning klockan 10.30 en timme innan loppets start. Lät kroppen vakna i en kvart, sedan joggning i 20 minuter, på med tävlingströjan och skorna, lämna in värdesakerna och promenera till starten.
Där stod jag och av någon anledning sökte jag mig relativt långt fram i min startfålla. Spänd, nervös väntan och lite förväntansfull inför uppgiften. Kände mig till och med lite inspirerad. Det är något som jag saknat i många lopp senaste åren. Undrar om man har blivit mätt på tävlingar, men varför tycker jag om att träna då? GPS:n krånglar, får inte igång den. Planen mal i huvudet, leta rätt på 3.30 farthållarna och följ dem och stanna där. Startskottet går och vi kommer igång efter lite stapplande runt hörnet ut på Valhallavägen och kan börja springa. Shit, tidtagningen och pulsen är i gång, men ingen distans och fart. Bestämmer mig att köra en km och starta om GPS:n. Lyckas få igång den och löpningen känns underbart lätt. Slutet på Valhallavägen är jag ifatt 3 timmars farthållare och tänker, vad gör jag, det var inte planen, Tvekar en tusendelssekund. Bestämmer mig att med denna känsla och att jag sekunderna innan hade tänkt att vad kul att vara med om detta att nu kör vi i detta tempo så länge det håller. Tänkte på Leif Scannern och så rätt han fick, men tänkte att nu jäklar gäller det att bita ihop. Så mycket för den kloka planen, nu var jag ute på hal is och en plan som inte var sund.
Men vad tusan, jag är ju en tävlingsmänniska. 3-timmarsklungan var relativt stor och det gick i jämn bra fart och jag hade absolut inga bekymmer med att hänga med. Kilometrarna rullade på och plötsligt var vi vid Kungsträdgården. En Finsk kille började prata med mig och det visade sig att honom hade jag träffat på Vasaloppet i vintras, världen är bra liten. Han hade också en plan och den gällde för 3 timmar. Jag höll mig lugn i klungan över Västerbron och ända till 16 km-skylten och jag tyckte att jag inte gjorde någon ökning, men helt plötsligt när jag tittade bakom mig var 3-timmarsklungan inte längre där, dom var kanske 75-100 m bakom mig. Enormt lätta steg, funderade över hur det kan vara så lätt, fick springa och bromsa.
Jag fortsatte ut på Gärdet och halva loppet, området jag ogillar väldigt mycket av någon anledning, blåsigt, kalt och tråkigt. Mental härdsmälta alltid nära där och tittar man på min farthållning runt där så säger det vad jag tycker om den slingan. Vid halva så kom första känslan av viss tunghet i benen, inte oväntat, men ändå fick jag lite panik, har jag nu gjort bort mig med min ändrade osunda plan. Tanken kom om att nu kommer jag att slockna som en utbrunnet ljus. Bestämde mig för att inte nedslås av känslan utan bita ihop och som ett mirakel kom en tjej ifatt mig precis vid halvan och hon såg ut att köra jämt och lite högre fart än jag hade för tillfället, bet ihop och tog rygg på henne. Jag hade rätt, hon gick som en klocka, det var underbart, hon drog mig runt eländiga Gärdet och ut från Djurgården. Vi sprang om folk kontinuerligt i hennes stadiga jämna fart. Kollade upp henne Gloria Vinstedt heter hon: 100 km-VM: Gloria fyra! Inte undra på hon gick som ett diesellok, värre än jag på att hålla jämn fart.
Andra gången vid Kungsträgåden och nu började det att ta emot, uppemot Slussen var jag mentalt och fysiskt tagen rejält för första gången, negativa tankar började infinna sig. Tankar som: jag vill inte, varför, sänker farten och jag skiter i det här. Nu var det min farthållare som höll mig igång. Peppade mig själv med, att bara vi tar oss över Västerbron en gång till så är det värsta över. Gloria hon nötte på och på Södermälarstrand passerade vi folk hela tiden, upp mot Västerbron och då förstod jag att nu var jag trött. Gloria och ett par killar flöt iväg uppför och jag kunde inte hålla deras fart, benen värkte, bröstkorgen kändes trång och backen var brant, lång och en jäkla motvind bråkade med mig, ingen rygg att ta. Sisu är allt man behöver ibland, halvvägs uppför bron sade jag till mig själv, it isn’t over before the fat lady sings och gjorde en tempoväxling och bestämde mig för att rulla ikapp min farthållare nedför Västerbron. Sagt och gjort, när vi svängde in på Norrmälarstrand var jag i rygg på Gloria igen.
Hon drog mig till 37km och sedan klipptes navelsträngen av, hon fortsatte att mölja i sitt oförtröttliga tempo och jag var tvungen att skruva ner lite. Krampkänning i vaden, det högg i främre höftböjarna, susade lite huvudet, ja sammantaget var allt som det skulle egentligen, men man har svårt tycka om den känslan på ett sätt. Nu kom en landsman ifatt mig och drog ifrån med 20-30 meter. Det var då hornen växte ut i pannan, kämpade ikapp honom och vid 39 fick vi dextrosol och vatten, jisses vad lite kan göra mycket ibland. 40km och landsmannen ligger och trycker på bredvid mig, tänker att om jag låter honom komma förbi så är det kört, håller jämna steg med honom och ser till att han inte kommer förbi, gissa om det känns, nu är det en mental kamp på högsta nivå. Den jäveln skall inte om mig, vi stångas till stadionhörnet svänger in på grusvägen bakom bortre långsidan på stadion. Folk skriker att vi hinner och jag vet vad de pratar om. Det är nu alla vårens korta intervaller gör sig påminda och betalar sig, jag är stark mentalt och vet att jag kan och vill göra en tempohöjning. Växlar tempo och landsmannens steg ebbar ut, tar sats mot nästa rygg in mot stadion och susar förbi. In genom stadionporten på bortre långsidan och sätter in en stöt till, i kurvan passerar jag 3 löpare, flyger fram, vilken känsla, trött, värkande ben, andnöd, men ändå uppmanar min hjärna mig att bara mata på, 50 m från mål ser jag tiden, 3…., förbannat, slår av på takten. Blir helt tom inombords, en stor besvikelse sköljer över mig, det var själva fan…. Korsar mållinjen, tom. Lutar händerna mot knäna och vinglar lite, reser på mig och tar emot medaljen och knallar ut genom porten bort från stadion. Det var det.
Tänk hur en riktig tävlingsmänniska fungerar och tänker. Svårt att greppa ibland. 3½ timmar tidigare var önskan och målsättningen att springa runt på just 3½ timmar. Det har jag ju precis gjort med bravur och ändå är jag missnöjd direkt efter. Svårsmält, men med några dagars distans till loppet börjar jag inse att jag denna dag fick ut det mesta av min prestationsförmåga för tillfället och hade lyckats disponera mina krafter väldigt väl, det fanns inget mer att ge i min kropp. Min syster hjälpte mig på traven med att inse att jag nog har gjort ett bra lopp, jag var ju 29 minuter och 17 sekunder bättre än målsättningen/önskan.
Så nu på tisdag kväll möter ni en inspirerad och glad tränare som ser fram emot nya tuffa intervallpass med Er och tillsammans kan vi bli ännu bättre.
Kommentera gärna artikeln!