Leifs läsvärda rapport från Marcialonga

Leif Markfjärd slutade 85:a i Italien. Min uppfattning är att vi har svårt att förstå hur fantastiskt duktig han är. Det kanske är den blygsamma framtoningen som gör det. Läs den här rapporten så kanske du förstår bättre. Dock kommer ni att märka att det

Här kommer en liten reseberättelse från äventyret Marcialonga, vilket är Italiens Vasalopp men endast 70 km. Bansträckningen går i en dalgång i de Italienska alperna, där de första 17-18 km går uppför, för att sedan gå utför fram till att det är ca 5 km kvar, för att åter gå uppför och loppet avlutas med en ca 2,5 km riktigt tuff stigning.

Vi var två gäng från Avesta, det ena som jag var med var 17 st och åkte på torsdag morgon med SAS, de andra (Lallas) 6 st åkte på torsdagskvällen med RYAN, där ingick även Anders och Elisabeth Johansson. Vi flög ner till Milano och där väntade minibussar för vidare transport till hotell Maria i Predazzo. Det var lite konstigt att lämna ett snörikt Avesta mot den fläckvisa snön som fanns i Italien. Framme vid hotellet så var vi några ivriga skidåkare som bara måste ut och åka på tävlingsspåret fast det hunnit blivit lite mörkt. Vi betedde oss lite som ungtjurar på grönbete dvs det blev lite hårdkörning under skidpasset. Skidspåren är hårda och nästan bara konstsnö. På fredag morgon åkte vi iväg till längdskidmetropolen Lavaze som är beläget på ca 1800 meters höjd. Här bjöds på en härlig skidtur i fina spår. Men den höga höjden gör att trots lugn åkning är pulsen hög. På em började snacket om och hur vallning ska ske för att det ska bli optimalt. På fredag morgonen åkte vi till starten för att testa lite glid, när vi kom tillbaks från det så började vallningshysterin, nu snackas det om att det är maximalt glid som gäller. Jimmie Johnsson ska åka helt utan fästvalla och bara staka. Detta gör att även jag börjar dras med in i cirkusen. Det är då jag bestämmer mig för att åka på Björns (grabben) skidor, de är betydligt hårdare än mina. Jag är då medveten om att det kan innebära bra glid och kanske lite tuffare att få ordenligt fäste. De skidorna blir vallade med pulvervalla till glid och grundwax och blåvalla till fäste. När jag pratar med Björn Johnsson (Jimmies pappa) om vallning så menar han att pulvervalla nästan alltid är bättre desto längre loppen blir. Jag fixar även i ordning mina andra skidor dock utan pullervalla som glid. Kvällen avslutas med middag, men inte för en av oss som ligger på rummet och kräks. Nattens sömn blir väl inte den bästa men så brukar det vara före större tävlingar.

Äntligen ”payday” och dags för tävling, det är nu upp till bevis om all träning och knäckebröds ätning gett något resultat. Vädret verkade bli perfekt ca – 5, efter tidig frukost for vi till start för att göra de sista testerna av skidor och vallning. Mina skidor utan pulver glider tom lite bättre än de andra, så nu infinner sig en beslutsångest. Vilka skidor ska ja ta??? De jag vallat med pulver som jag inte är så van att använda eller mina beprövade Madshus? Jag väljer trots allt Björns skidor eftersom det är pulvervalla på dem och då ska det ju bli bättre glid mot slutet av loppet. Nu ställer jag in skidorna i startfållan (första ledet), ungefär i mitten av ledet, det är ett par mellan mina och Jimmies. Kollar upp lite med de andra i gänget och alla verka nöjda och hoppfulla inför dagsverket. Efter lite uppvärmning och toabesök så är jag tillbaks i startfållan upptäcker då att mina skidor har ”halkat” bakåt till kanske trefjärdedelar av ledet och nu är det fyra skidor mellan mej och Jimmie. Det är alltså några som har varit så fräcka att de lagt ut sina skidor framför mina och säkerligen även ännu längre fram. Trots allt känns det ändå perfekt med snabba skidor, vältränad och fint väder. När starten går gäller det att ta det lugnt för att inte råka ut för några problem. Eftersom jag stod lite långt bak så kommer jag inte iväg så bra, nu gäller det att köra upp till bättre placering. Men redan i första backen känner jag att jag har dåligt fäste, så upphämtningen kommer att bli jobbig. Efter ett par backar till så börjar tankar om att lägga av dyka upp, men jag försöker då övertala mig själv om att det är BARA ATT BITA IHOP tills jag kommer upp till vändningen efter 17-18 km för då blir det mest nerför. Det känns lite konstigt att behöva släppa när det är diagonalåkning och köra ikapp på stakningen, men så blev det, det brukar vara diagonalåkningen som jag är starkast inte i stakåkningen. Jag kommer så småningom ifatt Björn Dähli, men så fort det blir lite uppför så åker han ifrån. När högsta punkten passerats är jag fortfarande i sällskap med Dähli. Det är nu som tävlingen börjar för min del, jag kör ganska hårt och offensivt. Jag har bra glid så det är inga problem med att hänga med, men jag får slita i varje liten uppförsbacke för att inte tappa. Rätt vad det är så kommer första dam och kör om och jag tappar lite avstånd även till henne och då har vi åkt ca 30 km. Det är strax efter det som jag tänker, nä nu j-r ska det bli körning av och jag börjar dra klungan ganska mycke och hårt och så småningom efter någon mil så är det bara tre till som hänger med bla Dähli. Han är väldigt taktisk och drar inget utan låter andra göra grovjobbet. När vi har passerat skidstadion i Val di Fiemme och det är ca 15 km kvar så känner jag att armarna börja bli lite trötta. Jag stakar och stakar och nu är hjälpen till farthållning minimal. Det är i det här läget det gäller att vara hård mot sig själv och bita ihop, för att fortsätta köra hårt. När det är ca 5 km kvar så släpper Dähli och då kommer åter lite nya krafter fram (fick släppa honom för två år sedan), väl framme vid BACKEN gör jag en snabb omvallning. Jag får äntligen efter 67 km hyfsat fäste på skidorna och kan köra upp för sista backen. Visst blev det jobbigt att ta sig uppför, den största delen av backen orkar jag ändå staka med benspark, jag hade kanske lite extra krafter eftersom Dähli fortfarande var efter. Att passera mållinjen var en härlig känsla och att genomfört loppet utan några större problem, trots att jag troligen hade valt ”fel skidor”. När jag har pustat ut så har jag svårt att förstå att jag fortfarande kan åka så fort. Efter målgång blir det ombyte till torra kläder och käk, när vi senare går och hämtar ut skidorna ser jag att jag kom 85:a och det var bättre än vad jag trodde med tanke på den trevande inledningen av loppet. Åter till hotellet för dusch och eftersnack med ”tilltugg”. På måndagmorgon går resan tillbaks hem till väntande snöskottning.

Är det några som är sugna på att åka nästa år?
Det är häftigt att åka skidor mitt i byarna med fullt av åskådare som hejar, samt att nästan hela tiden ha ett porlande vattendrag längs skidspåret.

Dessutom vill jag tillägga ”att bakom varje framgångsrik man står en kvinna” utan henne vore det omöjligt hålla på som jag gör.