Leif 85:a i Marcialonga

Här kommer en liten reseberättelse från skidresan till Italien och Marcialonga. Marcialonga är ett långlopp på 70 km som går i en dalgång i de Italienska alperna, där de första 15-20 km går uppför, för att sedan gå utför fram till att det är ca 5 km kvar, för att åter gå uppför och loppet avlutas med en ca 2 km riktigt tuff stigning i solsluttning.  

Det gänget som jag åkte med var 14 från Avesta och 4 från Sandviken, med Tobias Nyhlén som reseledare. Torsdagen den 22/1 flög vi ner till Milano (Bergamo) och där väntade en minibuss och två bilar. Det blev en del snack om väder och valla under resan, det var någon som sett en väderprognos som visade + 5 grader och regn och någon annan som sett -5 grader och sol. Resan från flygplatsen till Hotellet i Predazzo tog ca 3 timmar. 

Efter frukost på fredag morgon åkte vi iväg till längdskidmetropolen Lavaze som är beläget på ca 1800 meters höjd. Här bjöds på en härlig skidtur i fina spår, temp på ca -5 och sol, snödjupet uppskattades till ca 1-1,5 m. Att få åka skidor på den här platsen är en grym upplevelse. På kvällen bar det iväg för att hämta nummerlappar, det blev en del strul där för Jan-Olov Löfgren. När han visade upp sitt körkort för att få nummerlappen sa arrangören att han inte var anmäld, men efter mycket om och men så visade det sig att det var en förväxling av bokstäverna f och v i efternamnet. Efter detta åkte vi tillbaks till hotellet, nu hade det börjat snöa och enligt någon väderleksrapport så kunde det komma över en halv meter snö, men det blev 5 cm.  

Efter frukost på lördag morgon började vallningshysterin gällande glidvallning. Så småningom bar det iväg till startplatsen för att testa glid. Efter lunch fortsatte vallningen. Som vanligt innan tävlingar blev det många funderingar kring vallning av såväl fäste som glid. Att det cirkulerade en hel del olika väderrapporter gjorde inte saken bättre. De flesta av oss valde ett grundwax och burkvalla typ ”blåextra”. När vallningen äntligen var klar och det gått någon timme så började jag fundera om lite och gjorde en klistervallning på ett av skidparen. När detta var gjort kände jag mig lugn men det spred en hel del oro bland de andra. 

Äntligen söndag och dags för tävling, det är nu upp till bevis om all träning gett något eller om det hade varit bättre att ta det lugnare, vilket övriga familjen säkerligen tycker. Vädret verkade bli perfekt ca – 5 och klart, efter tidig frukost for vi till start för att göra de sista testerna av skidor och vallning. Allt verkar perfekt med bra fäste under laggen, in med skidorna i startfållan (för min del var det första ledet) för att sedan slappa lite (eller vad man ska kalla det innan en start) och värma upp. Kollar upp lite med de andra i gänget och alla verka nöjda med smorningen av skidorna. Väl tillbaks i startfållan blir det som oftast att valla på ett till ”nervöslager” av fästvalla. Nu känns allt perfekt, bra skidor, bra tränad och strålande sol. När starten går gäller det att ta det lugnt för att inte råka ut för stavbrott eller andra struligheter. Jag kommer iväg ganska bra och det gäller bara att hänga på, ganska snart känner jag mig lite konstig i halsen och när jag bara åkt ca 5 km är jag riktigt trött. Det blir en del tankar som flyger runt i huvudet VAD Ä DET FÖR FEL?, men jag övertalar mig själv om att det är den höga höjden som jag känner av (som högst är det 1400m). NU GÄLLER DET ATT BITA IHOP TILLS DET BÖRJAR GÅ UTFÖR. Sagt och gjort. När högsta punkten passerats är jag fortfarande kvar i samma klunga av drygt 20 åkare. Det är nu som hoppet tänds och det gäller ”bara” att åka med i rygg när det går nedför. Men till min förvåning så har jag problem med att hänga med i klungan, jag blir frånåkt i glidpartierna och får slita för att komma ikapp. När jag åkt ca 30 km så kan jag inte längre komma ifatt klungan utan blir själv, men ganska snart kommer det ikapp två åkare som jag kan följa med. Vi tre åker ihop ganska länge. När det är ca 20 km kvar av loppet ser jag en häftig klätterbana ca 3-4 meter upp i träden och tänker genast på om det här var något som vi kan göra i Tråbacken. När vi har passerat skidstadion i Val di Fiemme och det är ca 15 km kvar så tänker jag, att nu är det dags att ge järnet, med en fartökning som mina tidigare ”kamrater” inte kunde hänga med på. När jag längs skidspåret passerar en hög med grova plankor, börjar jag fundera på att de skulle vara perfekt att ha som snickerivirke till tex bänkar. Jag stakar vidare som en vilde, men trots detta så kommer det ikapp en kille när det är ca 5 km kvar. Jag tänker här gäller det att bita ihop, sagt och gjort, väl framme vid BACKEN med en mugg kaffe i magen kommer jag fram till ett bord där det är möjligt att valla om. Hur ska jag göra, stanna och valla om eller köra vidare? Jag väljer det andra alternativet trots att fästet nästan är obefintligt, så det blir stakåkning uppför. Jag med klena armar börjar funderar på om jag är helt rubbad. Nu gäller ”DET ÄR BARA ATT BITA IHOP”. Det visar sig att jag lyckas staka mig uppför hela backen, med hjälp av lite benspark. En bidragande orsak till oanade krafter kan vara att jag kom ifatt en Italienare som jag tidigare haft sällskap med. Att jag kände igen honom beror på att han skejtade nästa i alla uppförsbackar. När jag fick syn på honom och såg att han fortfarande skejtade så blev jag en aning irriterad och plötsligt hörde jag min röst ropa ungefär så här ”Classico förbannade spagettigubbe”, det var väl kanske inte så väl genomtänkt, men när man åkt nästa 70 km är inte hjärnan riktigt med. Han och några till passerade jag uppför backen. Att till sist passera mållinjen var en härlig känsla och att genomfört loppet utan några större problem. När jag väl står där så har jag svårt att förstå att lilla jag åkt så långt och så fort. Efter målgång blir det lite mat och ombyte till torra kläder. När jag går förbi resultattavlan står att jag kom 62:a och det var mycket bättre än vad jag trodde. Därefter drog vi ut till torget för att släcka törsten med några öl. När alla kommit i mål så for vi tillbaks till hotellet för dusch, mat och intag av diverse drycker. 

På måndagen var det dags att åka hem och på förmiddagen åkte vi till ”Kallabacken” där vi tog linbana upp till toppen som ligger på drygt 2200 meter. Det var en enorm utsikt därifrån. Att det var strålande sol gjorde det inte sämre. På vägen till flygplatsen åkte vi längs Gardasjön även det är värt att lyfta fram. 

Inte för att jag åkt andra långlopp i mellan Europa, men det här loppet måste vara ett av de trevligaste att åka. Det är häftigt att åka skidor mitt i byarna med fullt av åskådare som hejar, samt att nästan hela tiden ha ett porlande vattendrag längs skidspåret. 

Egentligen är det inte min förtjänst att jag kan åka så bra, utan det är Susannes. Om hon inte var så förstående och står ut med all försakad tid som går åt till träning, träning, och ännu mer träning samt vallning mm så skulle det inte vara möjligt att prestera det jag gör.

Leif ”Scannern” Markfjärd


Utsikt från hotellet


Toppen av "Kallabacken"


Lavaze

Lavaze


Lavaze


Hotellet


Gardasjön


Bergen vid Gardasjön


Utsikt från "Kallabacken"



Vy från bilen


Vy från bilen - ravin


Vinodlingar vid alpkanten