Sofias rapport från "Stockholmsfilialen"

Sofia Forsling (tidigare Johnsson) lämnar en utförlig rapport om sina och filialens äventyr i Stockholmsskogarna.

”Så var premiären och även det andra loppet för året genomfört! Efter en skakig inledning av orienteringsåret på kunglig mark i Hagaparken revanscherade jag mig rejält i skogen och på fälten kring Kaknästornet förra veckan: 

Tänk att det, trots de tio år som gått sedan jag tränade och tävlade som allra mest, fortfarande växer tävlingshorn i pannan på mig när jag står på startlinjen redo att sticka iväg… Jag hade ju naturligtvis kollat startlistan innan och min gamla kompis Linda Larsson från Hedströmmen, som jag tampades med i dryga tio år – för tio år sedan (!), hade jag ca 3 minuter efter mig i startlistan – visst skulle jag väl kunna hålla undan på den ca 3 km långa banan (?!). Första etappen i Hagaparken inleddes med en lååång uppförsbacke till startpunkten och med adrenalinet pumpandes ända upp till öronen nådde jag startpunkten med nästintill maxpuls (så var det då bara de tre km kvar då..) Övertänd och lite lagom stressad av en flåsande Linda i hälarna resonerade jag som man gör ibland när man är lite för ivrig – skärmen är nog där framme ( och när den inte var där så tänkte jag – men då är den nog där framme…). Efter loppet stod jag i vanlig ordning och begrundade mina val – VARFÖR tog jag mig inte de där korta sekundrarna att läsa in mig och ta de där stegen i sidled och ta skärmen? Nåja, lätt att vara efterklok (!?) Linda hade passerat mig någonstans efter banan och Lena Fredriksson slog mig med 13 sekunder. Jag var redan revanschsugen! 

Sista etappen av Stockholms City Cup gick även den av stapeln på kunglig mark, vi tog bussen till Kaknästornet där tävlingen avgjordes. Det var den här kvällen revanschen skulle ske! Jag mötet Lena Fredriksson vid målområdet och vi önskade varandra Lycka till innan start, jag var tvungen att skärpa mig – hon hade ju 13 sekunder till godo på mig från första etappen… Idag värmde jag t.o.m upp lite innan start – vilket gjorde att jag höll på att missa starten (fick ursäktande passera några tjejer på rampen innan det var dags att sticka iväg!) Idag var det ett helt annat fokus från start, jag var med från första steget och kontrollerna satt som på linje efter hela banan. Väl ute på fälten och andra hälften av banan försökte jag trycka på allt vad jag hade och passerade några löpare i det upptrampade spåret! När jag stämplade in under mållinjen kände jag mig riktigt nöjd – det är så kul att orientera när den där känslan infinner sig!  J Lena fick se sig besegrad och hon får försöka ta revansch nästa år!  ;-) På vägen hem kände jag mig riktigt mallig, jag var bara 4 minuter efter snabbaste tjej på banan (att jämföra med drygt 10 minuter efter första etappen) och jag kunde inte låta bli att tänka – tänk om jag tränade liiiite mer, då skulle jag kanske kunna vara med och fightas med Linda igen! För det skulle ju vara kul att ge även henne en match nästa år! 

Måste även skriva några rader om Erik och Erik som också gjorde mig sällskap på kungens marker i år. Stockholm City Cup har blivit en trevlig tradition för den lilla Stockholmsfilialen (Lena Fredriksson, jag, min kära man och min lillebror). Varje vår är det lika roligt att ta fram kompassen och få kartan i handen. Lena konstaterade i år att jag nog borde uppdatera min ficka för definitionen (jag har fortfarande min hemmagjorda variant – gjord av en plastficka, leukotape och gummisnöre (tantvarning snart?!)) och jag ska se till att göra det på 25-manna! Vi ses i skogen i höst om inte förr!”