Leffe berättar om Terräng-SM och Bergslagsträffen

Leif Markfjärd brukar ibland dyka upp med underfundiga och ganska självkritiska rapporter. Här berättar han om Terräng-SM i Stockholm på lördagen och Bergslagsträffen på söndagen.

Terräng-SM

Här kommer en liten summering från terräng-SM som jag och Steffe var med på i lördags. Platsen för detta spektakel var i Stockholm, Tantolunden på Södermalm. Tävlingen avgjordes på en 2 km slinga, där underlaget var gräs och grus och på varje varv var det tre rejäla backar och massor av kurvor (eller som ni orienterare säger riktningsförändringar). Steffe träffar en lumparkompis som han inte träffat sen dess och jag själv träffar en del gamla bekanta löpare. Vi trodde att orienterare med vana att springa i skogen med backar och mjukt underlag, har en fördel jämfört med väglöparna. Men tyvärr så var detta bara en illusion.

Vid start står vi (ca 150 st) som tjurar på helspänn för att släppa loss alla krafter och ta sig an den 8 km långa banan. När starten går brakar det loss och här gäller att ha en hyfsad placering så att man inte blir instängd, samtidigt som det gäller att inte spränga sig. Starten flyter på och vi kommer iväg bra, första varvet är ok förutom att backlöpning och kurvor inte passar oss speciellt bra. Men redan på andra varvet blir tröttheten påtaglig och det är nu som mitt ordspråk ska förverkligas ”det gäller bara att bita ihop”. För min del så lyckas jag väl hyfsat med detta, men för Steffe blev det en tyngre avslutning. Att försöka pina sig själv att springa när kroppen skriker sluta med de här dumheterna, är tufft. Att passera mållinjen var en befrielse.

Väl i mål börjar man fundera på varför det inte går att springa fortare, svaret är säkert så enkelt som att de behövs mer löpträning under vintern och mer fartträning. För min egen del kändes det ändå som ”back on track”, dvs det är löpning som är min sport inte leta efter gömda kontroller i skogen. Trots orienteringskunskaper blev det en scanning av området kring Tantolunden innan vi hittade duschen.

Bergslagsträffen, Klackberg

Nu var riktiga ol-premiären gjord. Efter att ha gått ol-kurs under våren, var förhoppningarna på topp. Nu skulle det planeras vägval med förenklingar, förlänga, sista säkra mm.

Med kartan i handen och startpipet passerat så bär det iväg mot startpunkten för att planera vägval mot ettan. Väl ute i skogen känns det som jag har en liten koll på vad jag håller på med, passerar i kanten av en mosse och ser ett grönområde som är i närheten av kontrollen nu är det bara att lyfta blicken och ta kontrollen. Men vad händer? Jo, det blir en grundlig scanning innan kontrollen äntligen dök upp. Efter denna bom funkade det bra några kontroller men vid sjunde kontrollen blev det åter scanning och en räddare i nöden var Anna-Karin som visade var jag var. Här hade jag en plan att jag skulle gå runt höjdpartiet, istället för att gå över toppen, men jag stannade för tidigt och jag hade ingen riktig koll på kartan, det var priset jag fick betala för att vara lat. Efter stämpling vid denna kontroll valde jag en säker väg runt och det blev ”spik” och denna gång var det inte bara tur. Innan hela banan var klar så hann jag med en till genomsökning av terrängen vid Klackberg.

En summering av detta är att kunskaper är bra att ha, men det gäller också att använda dem på ett bra sätt. Men det kommer fler tillfällen att praktisera detta. Nån gång kanske det kan lyckas att både planera vägval och hålla koll på kartan/terrängen.

Leif "Scannern" Markfjärd