Lallas Marcialongarapport

Även Lalla har lämnat en toppenrapport från Marcia Longa. Efter artikeln/rapporten har vi ett antal av Lallas fantastiska foton.

En lite berättelse även från mig från den årliga Marcialongaresan.

Jaha då var det dags igen att åka ”hem” till Italien. Marcialongaloppet 70 km stod för dörren. Som vanligt är det Ryanair som tar oss ner. Det som började med 3-4 dagar har för varje år utökats med 1 dag/år.

Jag och min yngste bror Staffan och Marina skulle åka iväg i år (tis-mån). Sex härliga dagar där nere.

Dan före avresa hoppade Staffan av p g a att en ev sjukdom kanske var på väg.

Influensa ifjol på planet och 40 grader, nerbäddad på hotellrummet hela veckan bidrog till att han blev hemma detta år.

Men vad gjorde det när självaste Gustav Hall tog hans plats i truppen.

Efter mycket träningsdiskuteringar och felkörningar ner till Skavsta så checkade vi in. Gustav hade skidfordral av det större formatet, där vi också fick plats med vår utrustning + lite till. En bra ekonomisk besparing. Paketet!! vägde nog närmare 55 kg. men med lite flört så fick vi med oss paketet.

Jaha! Naturligtvis hamnade man återigen i terroristfållan, när vi gick igenom tullen. Av med skor och koll av handbagage. Klart svettig och stressad över att bara jag hamnar där…..

Väl inne i planet stod det klart att vi kunde få ett tresitssäte var, underbart med tanke på vissa som har rätt långa ben.

Jag hade bokat resan och hotell och BIL!! trodde jag. Med min dåliga engelska och irriterade uppsyn och Hertz dåliga förståelse, så lyckades vi i alla fall få tag i en bil modell mindre.

Jaha hur skulle detta nu fungera. Kvinnan bakom disken ruskade på huvudet när jag berättade vad vi hade med oss och ville att vi skulle boka en buss istället.

3 vuxna personer, 3 stora bagheeratrunkar, ett skidfodral eller vad det nu såg ut som skulle tryckas in i en LITEN FIAT PUNTO 1.2.

Det går aldrig fick man höra!! Har vi kommit så här långt så vore det väl f-n om inte detta skulle gå.

Ge upp? Fanns inte!!

Allt fick plats….Men jag som lugn och harmonisk italiensk bilförare såg inte Marina som satt bredvid mig. Gustav satt någonstans där bak, var vet jag inte. Såg inte något alls åt höger. Marina fick sköta den sidan. Gustav fick blicka bakåt.

Resan startade och kommandot löd! Försök  sova ni så sköter jag bilkörningen.

Efter 4 tim i mörker så landade vi i Predazzo. Alla var nöjda och glada. I Hotellfönstret stod det välkommen Mr Dickfors, gå in på sidan av huset. Hoppsan! Oj Oj vad välkomna vi var då.

Gustav Hall hittade vi efter ett tag i baksätet och släppte av vid grannhotellet.

Efter en skön nattsömn, intog vi frukosten och checkade in.

Jaha nästa problem!! Eftersom inte Staffan kunde följa med så fick vi byta rum till ett 2 bäddsrum, efter att vi redan hade packat upp allting. Pust pust.

SEN bar det iväg upp till drömparadiset (se bilderna) som Leif Markfjärd säkert håller med om.

Mycket bra tränad och i kanonform stod man där på skidorna och flåsade som man hade nå´n lungsjukdom.

Vad är detta!!? Jag som alltid brukar vara grymt pigg direkt när man kommer upp på hög höjd.

Efter 2 tim promenadskidåkning så vände vi neråt till hotellet igen nöjda men grymt trötta.

Eftermiddagslur och tidig sänggång blev resultatet.

3 dagar uppe på platån behövdes innan kroppen kom tillbaka och man inte kände sig hjärtsjuk.

Lördagen så brukar det alltid vara hysteri med vallajärnet.

För att undvika detta vid hotellet så drog iväg till ett ställe där Gustav ville testa skidor alla många par. Jag och Marina gled några vändor vi också.

Marina kommenterade!! Varför håller man på så här gång på gång? Räcker det inte att man provar en gång/par.

Ja vad svarar man på det!! Vet inte tror jag att jag fick fram.

Nu var det i alla fall helt klart att paraffin skulle jag ha detta år, efter 2 år med Kuzminslipning och utan paraffin.

Gustav bidrog med ”pulver” och eftersom vi var i bra form så ville vi ju ha maximalt glid.

Lördagkväll och det kändes att det var dagen innan loppet. Tryckt stämning, med frågor hur det det gått med skidorna och vilken valla man skulle köra på, hur alla kroppsdelar kändes osv. Helt som det brukar vara.

Fin nattsömn och lugn och harmonisk gick jag ut kl 05.00 och tittade på temperaturen. De hade ju lovat mycket snö och inte speciellt många grader kallt.

Perfekta förhållanden rådde och förberedelserna kunde påbörjas. Frukost och toabesök! Nu var det bara att åka.

Kändes lite jobbigt att inte hornen i pannan var framme. Tänkte mer på att Marina skulle ha bra skidor och vi skulle hinna med allt innan start.

Vi värmde upp eller rörde oss rättare sagt. Tycker inte om startprocessen. Svårt att hålla värmen uppe när man står som sillar med skidorna i händerna och väntar på att starten ska ljuda.

Väl när starten gick så kändes kroppen grymt pigg i alla fall. Drog på för fullt och det kändes inte alls som det brukar, mycket pigg uppför första backen.

Efter 4-5 km så kom den första riktiga utförsbacken. Jan-Olov Lövgren gick förbi och bara försvann utför. Humöret och hornen exploderade. Tänkte! Ska alla ha bättre glid i år igen. Tuggade på max hela vägen upp till Canazei. Mycket pigg!! Fick höra att man var 4 min efter Jan-Olov (20 km).

Skitsamma tänkte jag. Huvudsaken att kroppen är pigg och snart utför i 45km. Då j-vlar!!

Men skidorna sög sög sög. Borde ha tappat gnistan men kroppen kändes grym så det var bara att gno på.

Ingen svackning under banan, utan mycket pigg när sista backen kom och avverkades på den snabbaste tiden av alla 9 åren jag åkt detta lopp.

Mycket besviken i mål men mycket nöjd samtidigt att jag genomfört mitt bästa lopp rent fysiskt av alla lopp som man åkt.

Det borde smärta att få så mycket stryk som man fick av Leif Markfjärd (35 min). Men ”grabben” är grym!!

Med en perfekt dag med bra skidor (för mycket fästvalla) kanske man varit 15-20 min efter honom och det får man vara riktigt nöjd med. För ”grabben” är ju världens bästa skidåkare i sin ålder!!

Marina då! Jo hon åkte i Staffans namn och genomförde loppet mycket bra, utan vurpor och med bra skidor på

4 tim 40 min. 1400 totalt, 57:a i damklassen, 3:a från Sverige.

Efter målgång så intog vi traditionsenligt ett stort glas maltdryck och en lugn och fridfull vila på hotellet.

Måndagen så går alltid resan upp till Lavezé igen där man njuter i solen med promenadskidåkning. (alltid sol dagen efterloppet).

Jägertee är också ett måste när man sitter i solen och inte längtar hem.

Hemresan gick bra fast sikten var lika illa som på ditvägen. Irriterad bilhyre-tant för att inte tanken var återfylld till max. Lalla blev bitsk och vägrade betala och förklarade att tanken var full. Gjorde som alla italienare, viftade med armarna och förstod ingenting.

Som sagt! Trevlig resa som alltid!!

 

Lalla


Stenhårda men kärva spår i solskenet

Centrum Lavazés spårområde


Lång kille som tycker om skidspår i alla riktningar


Häftigt med kurvigt skidspår


Marina ville egentligen inte vara med på bild


Underbart med handspårade skidspår i solskenet


Vintercampare på Lavazés platå


Vilken utsikt från vardagsrummet


Bäckfåra utefter ett av de långspår som erbjuds uppe på Lavazé


Reklambild till Gustav Halls hemsida


Grymma skidor och Val di Fiemme i bakgrunden